Härjedalen -94 | Jämtland -96 | Jotunheimen -99 | Jotunheimen -00 | Trollheimen -01 | Tafjordfjella -03 | Skarvheimen -04 | Trollheimen -05 | Romsdalsfjella & Reinheimen -06 | Rondane -06 | Huldreheimen -07 | Breheimen -08 | Sunndalsfjella -08 | Stavanger-Haukeli (cykel) -09 | Dovrefjell -09 | Haukeli-Fagernes (cykel) -10 | Travemünde-Bodensee (cykel) -11 | Bodensee-Genua (cykel) -12 | Breheimen -12 | Lissabon-Alicante (cykel) -14 | Breheimen & Stølsheimen -14 | Fjordruta -15 | Frankrike & Pyrenéerna (cykel) -16 | Skarvheimen -16 | Italien (cykel) -17 | Junkerdal & Saltfjellet -17 | Narvikfjella -18 | Abisko-Vakkotavare (Kungsleden) -18 | Møre og Romsdal -19 | Saltfjellet -21 | Tafjordfjella -21



Tafjordfjella


En tur i juli 2021


Anmarschen in i själva Tafjordfjella blev lång. Jag tog buss till Bjorli, och sedan följde tre mils vandring innan jag kom upp på fjället. Oväntat hamnade jag här på den glest trafikerade pilgrimsleden genom Asbjørnsdalen. Den går genom vacker skog, som nästan känns som en urskog. Ovanför trädgränsen mötte jag sedan Tafjordfjellas högresta fjäll och karga natur, ännu vackrare än vad jag mindes det från mitt senaste besök här, för arton år sedan. Turen blev ganska kort (i stora drag sträckan Bjorli - Brøstdalen - Pyttbua - Reindalen - Danskehytta - Grotli), men rik på upplevelser. Om jag skall framhålla någon plats från turen som särskilt minnesvärd så får det nog bli Reindalen, en spektakulär dal som ligger som ett grönt smycke långt inne bland höga toppar. Jag minns hur betagen jag blev av dalen förra gången jag var här, och den gör fortfarande något med mig.
Tafjordfjella har genom åren utsatts för ganska stora ingrepp i naturen på grund av vattenkraftutbyggnad. Det var kanske nödvändigt, vad vet jag - men nu är området hur som helst skyddat som en del i den relativt nybildade Reinheimens nationalpark. Bra, Norge!


Klicka på bilderna för att förstora dem.
















Här är jag på pilgrimsleden i Asbjørnsdalen. Jag gick åt nordväst, upp mot Brøstdalen.











Äntligen en ledmarkering. Det känns som att man förlitat sig lite väl mycket på att vår Herre skall leda vandrarna rätt när man gjorde den här sträckan av pilgrimsleden. Jag gick fel många gånger då både stigen och ledmarkeringarna bitvis var helt osynliga.











Efter en stund kom jag ändå ut på grusvägen i Brøstdalen, och den följde jag västerut under ett par långa, sega timmar.











Efter att ha passerat en bilparkering, som var ganska full, fortsatte en stig mot sydväst. Det var en oavbruten uppförsbacke ända upp till Pyttbua kändes det som, och jag började bli rejält sliten.






















DNT-hytten Pyttbua dök plötsligt och mycket efterlängtat upp efter ett krön. Stugorna var ganska välbesökta den här kvällen. Här har jag faktiskt varit tidigare - jag var inne och fikade i stugan när jag var här år 2003, efter en kall tältnatt. Konstigt nog kände jag inte igen mig alls nu. När jag kom hem var jag tvungen att leta upp
den här bilden som jag tagit då, och upptäckte att jag lustigt nog satt på exakt samma plats och drack kaffe även i år! :) Jag påminns om utrustningen jag hade då, det var inte direkt lättvikt. Jackan i vadmal var hemmagjord (med benäget bistånd av min kära mamma, jag var ju bara tjugonio år gammal vid tillfället) och jag tror den vägde en bra bit över kilot, och säkert det dubbla om den blev blöt. Militärbyxorna som jag hade tålde det mesta, men var osköna att gå i, de kändes liksom felkonstruerade och stramade vid varje kliv minns jag. På fötterna hade jag rejäla klossar, det var ett par Lundhags som man ju skulle ha på den tiden. Nu hade jag istället ett par betydligt smidigare (och billigare) Columbia-kängor, som dög utmärkt för ändamålet. I år hade jag för övrigt också plockat bort min tjocka ulltröja ur packningen, jag hade i stället en tjock jacka i syntet som jag tyckte var både varmare och skönare. Den torkade fortare dessutom.
Pyttbua är en väldigt fin stuga, och har visst utsetts till typ "årets DNT-hytte" nyligen - i stark konkurrens med andra hytter här i Tafjordfjella kan jag tänka mig.










Kvällssol över Pyttbua.











Dagen efter. Karitinden är den vackra toppen till vänster.











Nørdre Botnvatnet.











Rakt fram skulle jag, uppför branterna och över snöfältet i mitten av bilden. Till vänster ser man Puttegga, som är Møre og Romsdals högsta topp med sina 1999 meter över havet.











Ett rep hjälper en att passera snöfälten. Det var ganska brant. Jag försökte hålla mig till höger, och gå på berget i möjligaste mån där det gick. Man får dock passa sig så att man inte kommer ut för långt åt höger, för där blir det enligt utsagor obehagligt brant. Väl uppe mötte jag en man ifrån Nederländerna som skulle åt motsatt håll, och som såg en smula skräckslagen ut. Jag kunde faktiskt förstå honom - uppifrån så kunde man inte se var snön och repet slutade någonstans, det är inte förrän man gett sig ut över kanten som man märker att det inte är så farligt som man först får intryck av. Han hade en enorm packning på ryggen, och hade förmodligen hoppats på en bekymmerslös vandring ned mot Pyttbua. Efter en liten pratstund och lite att dricka tog han så slutligen ett par djupa andetag och ett fast tag i repet, och begav sig utför.

































Snart uppe på krönet. Vid änden av det bortersta blå vattnet kan man ana Pyttbua.











Jag fick en helt fantastisk utsikt då jag kommit upp och kunde se ut över andra sidan. Detta är dagens högsta punkt, drygt 1500 meter över havet. Jag skulle ned i dalen rakt fram.






















Fremste småkoppvatnet rakt fram.






















Utsikt åt syväst över Øvre reindalen.












































Här började marken grönska igen. Den ståtliga toppen är Puttegga, nu sedd från andra hållet. Jag hade gått två tredjedelar av dagens planerade vandring redan, men uppfylld av de vackra vyerna här kände jag mig inte det minsta trött. Jag lade mig ändå ner i gräset för en lång rast och smälte intrycken. Sträckan mellan Pyttbua och Reindalen innehåller nog det mesta av vad man kan önska av en vandringsled i fjällen. Vackra toppar, forsande älvar och vattenfall, bedårande vyer och lagom äventyrlig vandring. Rekommenderas!

































Tverrelva bildar flera imponerande vattenfall på dess väg ned till Reindalen. Jag blev förvånad över att jag bara mötte en enda person på hela dagen, trots alla delikatesser som man serveras på den här turen. Det var inte förrän jag nådde fram till Reindasseter som det började krylla lite smått med människor. Många verkade ha kommit ifrån bilparkeringen vid Zackariasdammen, bara ett par timmars vandring bort, för att äta middag och kanske göra en övernattning på Reindalsseter innan man går tillbaka dagen efter.






















Naushornets toppar till vänster.











Nedre Veltdalen går upp där framme.











Och där på andra sidan Reindalen syns dalen Hulderkoppen, som jag aldrig varit i själv men som sägs vara en fin väg att ta om man skall mot Veltdalshytta härifrån. Själv skulle jag den här gången istället till Danskehytta dagen efter.











Jag tror att de flesta som kommer till Reindalen blir smått förälskade i denna undangömda pärla. Man får en känsla av att vara första människan i världen som går här inne. Jag studerade nyfiket kartan; nej, först är jag nog inte, men det verkar faktiskt som att förutom turisthytterna Jakobsselet och Reindalsseter (och ett par stugor i dessas omedelbara närhet) så finns det bara två hus till i denna storslagna, gröna dal. Som är så vacker! Men kanske är den lite för sank för att det skall ha varit optimalt att bo och odla grödor här? Lite svårtillgänglig har den väl alltid varit. Det går bilväg till Zackariasdammen nuförtiden, någon halvmil bort, men tidigare var det förstås besvärligare att ta sig hit. Fin att besöka är dalen alldeles oavsett.












































Dagen efter började med brant uppförsbacke.











Tillbakablick mot dalen och Reindalsseter, som är klungan av hus i typ mitten av bilden.











Langvatnet. Jag skulle upp cirka 800 höjdmeter innan jag nådde dagens högsta punkt. Det var svettigt i detta makalösa väder, men jag gladde mig för varje steg för jag förstod att en fantastisk utsikt väntade där uppe.











Høgstolens karaktäristiska sydvägg, högsta toppen når 1200 meter över dalens botten.











Naushornet.






















Uppe vid Daurmålsvatnet på 1306 meters höjd.











Jag hade mött ett par tidigare på dagen som berättat om ett särskilt brant parti vid änden av sjön som de hade fått ta sig nedför med hjälp av ett rep. Jag antar att det var här de menade. Det såg väl inte jättesvårt ut, men jag tyckte ändå att det verkade konstigt att man skulle behöva ta sig upp dit... Jag såg mig omkring, och upptäckte då röda ledmarkeringar som gick åt ett annat håll, nedåt mot sjön. Det visade sig att det också finns en betydligt enklare väg runt passagen.











På stenarna kan man gå istället! Jag tänker att kanske är det inte alltid möjligt att gå den här vägen, på grund av snöläget, men nu var ju det inga problem.






















Storfjellet.

































Det är en märklig känsla när man inser att man plötsligt (nåja, inte helt plötsligt kanske) befinner sig i ögonhöjd med de bergstoppar som för ett par timmar sedan sett så enorma och ouppnåeliga ut!











Fast, för en ledvandrare som jag så finns det alltid andra toppar i närheten som reser sig högre. Här utsikt söderut mot Nibba, med högsta toppen 1819 m ö h.






















Utsikt ned i Rødalen och vidare ända ned till Tafjorden ifrån 1500 meters höjd.











Här är ett av de där ställena som jag gärna tar en omväg runt - snöfält med vatten under som ser lite uppspruckna ut. Ibland lägger jag mycket möda för att komma runt, säkert överdrivet försiktigt enligt många men när man går ensam så har man ju bara sig själv att förlita sig på, och då fegar jag hellre än chansar.











Utsikt söderut.






















Trots att det bara var ett par kilometer kvar till Danskehytta härifrån så tog det över en timme för mig att komma fram till stugan (som för övrigt syns strax till höger om bildens mitt om man tittar noga). På kartan ser terrängen ganska platt ut, men det var mycket upp och ned bland klippskrevor som tog tid och kraft. Jag fick ta en timmes paus i solen för att orka sista kilometrarna.











Danskehytta inzoomad.











Utsikt norrut ifrån stugan under sen kväll (eller tidig natt kanske). Den stora uppdämda sjön Vikvatnet syns till höger.











Efter en natt där jag somnade ovaggad fortsatte turen söderut utefter Vikvatnet. Mitt mål var Grotli, där bussen skulle passera sent samma kväll. Jag hade ingen brådska, men kände mig piggare och vandringen gick fort.






















Det kändes som att jag gick i en stenöken, vacker på sitt sätt. Det grå bryts nästan bara av det blå Fremste Vikvatnet. Och av de orangea flytvästarna där nere i roddbåten.











Inzoom. Hela området ger ett så otroligt sterilt intryck att tanken på att någonting överhuvudtaget skulle kunna leva här känns främmande. Men kanske finns det fisk i sjön i alla fall.











Vid sjöns södra ände öppnar landskapet upp sig, och man får en fin utsikt mot Breheimens toppar i söder. Man passerar många idylliska små sjöar på väg ned mot Grotli, och här började jag också stöta på folk som är ute på dagsturer.






















Utsikt mot nordväst in i den breda Hamsedalen.











Utsikt mot Skridulaupen, 1962 m ö h.






















En lite vemodig paus här uppe, snart skulle denna fina tur vara över. Bussen skulle gå först om sju timmar upptäckte jag, men väntetiden här fördrivs med fördel på Grotli hotell.











Efter femton långa timmar på buss och tåg ser jag här kanske lite bruten ut, men bakom den något bistra fasaden kände jag en enorm tacksamhet och förundran inför all vardagslyx som plötsligt sköljer över en när man kommer hem. Varm dusch, tvättmaskin, toa, kylskåp, spis, säng, till och med en öl väntandes i kylen. Varje gång man kommer hem ifrån en strapats så slås man av lyxen, och denna lyckokänsla brukar sitta i ungefär en kvart innan man börjar att ta allt det där för givet igen. Och man börjar romantisera det enkla livet igen... Ja, det blir nog fler vandringar! :) Tack för att du tagit del, välkommen åter!






Tillbaka till Den höga nord