Hardangervidda

Leden mot Hellevassbu börjar med något hundratals höjdmeters stigning upp från Haukeliseter, som är klungan av hus där nere intill europaveg E134. Jag hade fyllt ryggsäcken med nybakt bröd, godis och baguetter med kycklingröra som fanns att köpa nere vid vägen. Det blir så för mig varje gång jag skall ut på en vandring – jag klamrar mig fast vid civilisationen så länge jag kan, vildmarken som man skall ut i skrämmer ju lite samtidigt som den fascinerar.


Utsikt åt samma håll. På andra sidan vägen brukar man säga att Ryfylkeheiene börjar.


















En paus vid Mannevatn på 1240 meters höjd.









Jag kom på att jag ville ta en bild och skicka hem ifrån mitt lilla äventyr innan täckningen försvann, det blev den här bilden. Täckning hade jag sedan sporadiskt minst ett par gånger om dagen upptäckte jag senare, företrädesvis när man kom upp lite i höjd.









Jag älskar den där illgröna/gula, nästan självlysande mossan(?) som växer i och runt bäckar.









Holmasjøen rakt fram (en av många sjöar i Norge med det namnet).









Och den branta nordväggen på Nupsegga som reser sig 3-400 meter över sjön.






















































Efter en mindre uppförsbacke nådde jag krönet där en grön dal öppnade sig framför mig.


















Jag hade knappt vågat hoppas på någon sol den här dagen, jag var glad om jag slapp undan regnet (och haglet) för en stund. Men när jag kom ner i den här dalen vände det, och de sista två timmarna vandrade jag i sol!


















Simletindvatnet.









Vattendraget som förenar Øvre och Nedre Hellevatn korsas med hjälp av denna hängbro. Här var jag bara femhundra meter ifrån Hellevassbu, tack och lov. Vandringens första vandringsdag hade som alltid varit fysiskt övermäktig.









Äntligen framme på Hellevassbu. Vilken idyll ändå. Alla rum var paxade och upptagna då jag kom dit, men i sovsalen på övervåningen var det tomt så där inkvarterade jag mig. :)









Øvre Hellevatn strax utanför hyttan.









Jag lämnade Hellevassbu och gav mig av mot Litlos.









Tillbakablick.


















Bild från ett sällsynt svårpasserat parti, för att vara i Hardangervidda. Oftast var stigarna tydliga och enkla, och stora fält med stenblock är lyckligtvis ovanliga. Som högst den här dagen var jag uppe på drygt 1400 meter över havet.









Sigridtjørni.









Leden fortsatte att stiga svagt under flera timmar.


















Fantastisk utsikt norrut då jag klättrade upp på en liten bergsknalle vid sidan av leden för att fika.









Och åt nordost. Den stora sjön ett par, tre kilometer rakt fram är Kvennsjøen. Höjdskillnaderna i det här området är inte så stora egentligen – ner till Kvennsjøen är det kanske ett par hundra höjdmeter bara – men det är något med Hardangervidda som gör att det känns så storslaget ändå... kanske det att det är stort på bredden istället?









Utsikt från Holken (1428 m ö h) dagen efter. Jag kände att jag behövde en vilodag på DNTs betjente hytta Litlos, men för att ändå hålla igång lite (och kanske framförallt för att få lite mobiltäckning ;) tog jag en promenad upp på det lite speciellt formade berget. På bilden syns Kollsvatnet på 1182 meters höjd.









Litlos.


















Jag lämnade nu den vältrafikerade leden Massiv, och gick istället mot nordväst, mot Torehytten. Jag hade också en tanke om att eventuellt ta mig upp på Hårteigen som jag skulle komma att passera senare under dagen! Utsikten därifrån skulle tydligen vara någonting extra.


















Det gick uppåt, uppåt i flera timmar, och Hårteigen som ibland dök upp i synfältet växte sig stadigt större. Den här sträckan är en favorit, mycket kanske beroende på solens värme och alla gula blommor som växte utefter stigen. Detta var en riktig sommarvandring!


















Kanske lite trist att den här vackra stigen kommer att bli "borttagen" då. DNT kommer att sluta att måla de röda märkningarna och leden kommer att tas bort från kartorna. Anledningen är att staten försöker skydda vildrenen i Norge, och åtgärder som dessa syftar till att få färre människor att uppehålla sig i området. Stugan som jag är på väg till – Torehytten – stängs från och med år 2026 och kommer gissningsvis att rivas. Det kom som en överraskning för mig när jag hörde det. Man kommer naturligtvis även fortsättningsvis att kunna vandra i området, men säkerligen kommer besöksantalet i området att gå ned. Så på det sättet blir ju tillvägagångssättet lyckat. Konstigt då, kan man kanske tycka, att jakten på renen samtidigt kommer att få fortsätta precis som tidigare?!
Många hytter kommer att påverkas av detta, bland annat i form av att självbetjänta stugor stängs, eller att det blir begränsade öppettider. Mera finns att läsa om detta här.


















Otroligt vackert och storslaget här. Skuggorna från molnen vandrade över sluttningen.









Bitvis kargare när man närmar sig Hårteigen.




































Där i klyftan går man upp om man vill upp på Hårteigen! Men tyvärr. :( Det blir inga toppbilder därifrån – jag vågade inte! Jag tyckte att det såg för brant ut, och jag gick ju dessutom ensam och ville inte fastna där nånstans på vägen! Annars sägs det att det är ganska enkelt när man väl är i det. Det är lite drygt tvåhundra höjdmeter upp till toppen härifrån.
Två dagar senare träffade jag ett ungt par på hyttan Hadlaskard som förlovat sig uppe på toppen den här dagen! Det kanske var tur att inte en svettig svensk kom uppkravlande och störde mitt i ceremonien ;) Vi firade hur som helst på hyttan med billig whisky och hade en trevlig kväll ihop tillsammans med deras far/svärfar som de var ute på långvandring med.









Men trots att jag inte var uppe på toppen hade jag fin utsikt ändå. Långt i norr ser man Hardangerjøkulens enorma glaciär.


















Vackra linjer i landskapet. I bildens mitt långt där borta kan man skymta en liten sjö, och till höger om den skymtas Torehytten dit jag skulle. Jag kommer inte ifrån att det känns märkligt att tänka att en sådan fin, fullt fungerande hytta skall rivas.









Hårteigen sett från andra hållet. Härifrån var det en svagt nedförslutande lättvandrad stig nästan hela vägen till stugan – undantaget de sista femhundra metrarna då man tydligen skulle klättra nedför och uppför en brant ravin :o Lite oväntat, och kändes lite onödigt när man var så nära stugan ;)









Sommaren hade kommit till Hardangervidda, även om det bara skulle vara över dagen... Vid Torehytten blev det ett bad i sjön utanför stugknuten.









Mellan föregående kort och detta har det gått två nätter. Under den vackra (och som tur var korta) vandringen ifrån Torehytten och hit till Hadlaskard dagen innan regnade det så mycket att jag inte ville ta upp kameran. Hela jag var alldeles genomblöt då jag kom fram till stugan. Jag hade inga regnbyxor med mig, och regnjackan som jag köpt halvbilligt stod väl emot någorlunda, den första timmen. Jag kanske behöver se över det där.









Tidig avfärd från Hadlaskard mot Dyranut.









Utsikt norrut och mot älven Veig.


















Efter cirka fyrahundra höjdmeter var jag uppe i Låghellerbotnen.




































Här nedan följer ett antal bilder från vandringen uppe på platten mellan Hadlaskard och Dyranut, för att jag tyckte att det var så vackert. Kanske ser de alla likadana ut för en utomstående. Men inte för mig! :)









Så drömmigt landskap. Jag gick och gick.









Jag tappade nästan bort väderstrecken, det var så få riktmärken liksom.









Detta är älven Eitro i Sildabudalen. Det hade regnat mycket i dagarna som varit, och jag fick vada i vatten upp till låren för att komma över.



























Ett lite stenigt parti i den långsamma stigningen upp mot Høgahæ.


















Över krönet, och utsikt över Jenglebotnen.


















Det bär svagt utför mot den breda Bjoreidalen som skymtas i fjärran. Drömmigt!









Framför mig ligger nu Bjoriedalen, en lång frodig dalgång där gårdar och stølar legat i alla tider.









Utsikt mot gården Nybu i Bjoreidalen. Denna sista dagens vandring var som en resa i sig själv, nya intryck bakom varje krön och verkligt vackra platser. Den röda stugan till höger återfinns faktiskt på ett foto från 1933, på sidan Digitaltmuseum.no . :) Så fantastiskt att det finns sådana resurser på nätet. Stugorna såg dock ut att vara i visst behov av renovering när jag passerade. Till höger om husen finns en bro över älven, och därefter är det ett par-tre kilometer kvar upp till riksväg 7 och Dyranut Turisthytte som jag nådde alldeles genomblöt av det häftiga regn som drabbade mig den sista kilometern. Till middag på Dyranut fick jag testa renstek den här kvällen, underbart gott! – Skriver jag nu, och har tydligen helt glömt bort att jag lite längre upp på sidan närmast propagerade för renjaktens avskaffande :o Förlåt min inkonsekvens, ibland får man feeling bara. ;)
Morgonen efter blev det buss till Geilo och därefter tåg hem till Norrköping igen! Tack för att du läst! :)

Tillbaka till Den höga nord