Setesdalsheiene

Med viss huvudvärk gav jag mig ändå i kast med stigningen upp från Valle och upp mot Dnt-hyttan Bossbu. Ifrån bilparkeringen skulle det vara ungefär sexhundra höjdmeter, så jag tog det i lugn takt. Här ser jag bakåt, efter någon timmes vandring.


Uppåt. Närmare bestämt så hade jag startat ifrån bilparkeringen vid Berg, lite väster om Valle, och härifrån var det cirka femton kilometer att gå upp till Bossbu.









Jag tvekar lite inför vad detta fjällområde kallas. Jag landade i att denna del nog kallas Setesdalsheiene (och det ligger också väster om Setesdalen, så det låter ju lite logiskt). Men området hänger ju också ihop med Ryfylkeheiene (som kanske är mer välkänt), och andra fjällområden, och i norr fortsätter det ju oavbrutet upp mot Hardangervidda.








Ungefär halvvägs passerar man den obetjänta Dnt-hyttan Stavskar, där jag stannade för en paus. Det var en blåsig dag, så det var skönt att få komma in och få lite lä. Jag tog en bild på stugan men lyckades då få ett stort stenblock att effektivt skymma nästan hela. Den lilla stugan Stavskar ligger där bakom, hur som helst.









Fortfarande uppåt.









Någon kilometer efter Stavskar var man uppe på lite drygt 1200 meters höjd, som var dagens högsta punkt. Därefter blev landskapet västerut lite jämnare.



























Ganska flott landskap, och höstfärgerna gör ju sitt till.









Längst bort syns sjön Botnsvatnet, vid vars hitersta ände Dnt-hytten Bossbu ligger.



























Framme vid Bossbu äntligen. I den mindre hytten till höger bodde en far och dotter ifrån Tyskland, och i stugan till vänster bodde jag den här natten, tillsammans med två trevliga karlar från Oslo som var på tur tvärs genom området. Deras mål var Lysebotn vid Lysefjorden, som de nådde någon vecka senare.









Nyss inkommen i stugan. Bossbu byggdes för ett tiotal år sedan, och är väldigt funktionell. Och fin!









Så fin! Värmen efter tidigare gäster hängde fortfarande kvar i stugan, som kändes väldigt välbyggd.









Dagen efter, och jag kände faktiskt inte alls för att lämna stället. Jag ville sitta här i den sköna värmen från kaminen och titta ut på busvädret utanför hela dagen. Kanske somna lite i soffan. Mina nyfunna vänner från Oslo hade lämnat stugan tidigt på morgonen, de hade en lång vandringsdag framför sig. Det var så tyst i huset. Ibland rystade vinden i stugan så att knutarna knakade, men annars var det alldeles tyst. Efter en stund tycktes vädret bli lite bättre i alla fall... och jag kunde inte längre förtränga det faktum, att om jag skulle ha någon chans att hinna gå den sträcka jag tänkt, så hade jag inte råd med några vilodagar! Jag packade så småningom mina grejer långsamt, långsamt.


















Snön hade lagt sig på de högre bergen där borta under natten.









Till slut lämnade jag Bossbu ändå. Det var fortfarande kyligt i luften, men det skulle komma att bli en fin dag!









Jag var på väg söderut mot den självbetjänta DNT-hyttan Svartenut. Det var bara lite drygt en mil dit, skönt efter stigningen igår.









Men fortfarande återkom ovädret då och då, snöflingor yrde i luften när jag kom över krönet mot Auguntjørnin. Jag gick utefter sjön under någon kilometer, på en ganska besvärlig stig.


















Fortsatte sedan att följa denna vackra dal mot sydväst ända fram till stugan.









Svartenut, där jag tillbringade natten. Det hade varit jag och en tjej ifrån Nederländerna (och hennes hund) där. Hon var väldigt trevlig, och också lite eljest! ;) Hon tyckte om att gå barfota i fjällen, och när jag förmodligen verkade lite skeptisk så berättade hon att hon till och med varit uppe på Fannaråken barfota :o Respekt från min sida – även om jag kanske menade på att man behöver ju inte göra allting bara för att det går! :D









Vilket underbart höstväder! :)









Dessa bilder togs på morgonen, och det spritte i benen av förväntan! Vad skulle vandringen bjuda på denna fina dag?









Ja, det första som skedde var ju att jag skulle försöka korsa den här älven på ett så torrskott sätt som möjligt... Det gick inget vidare. Skorna blev genomblöta, men jag kände att det inte spelade så stor roll – så länge som det inte blir kallt så stör det mig inte så mycket om skorna blir blöta. Och denna dag värmde solen ordentligt! :)









Farväl, Svartenut.



























Wow. Utsikten över Roskreppfjorden var fantastisk.









När jag ser på dessa bilder nu i efterhand kommer jag också att tänka på boken "Hundra år av ensamhet" som jag började lyssna på den här dagen, och därefter sträcklyssnade på till slutet! En speciell bok, minst sagt.









Otroligt fint. Och så ensam jag var – jag mötte ingen alls på stigarna under de sista tre dagarna.



























Stigen gick upp och ned i maklig takt, det var sällan stora höjdskillnader.









På det stora hela var det väldigt lättvandrat.









Porlande bäckar och varierad grönska gjorde mig glad!









Jag följde Dnt-stigen rakt söderut mot hyttan Øyuvsbu, en vandring på cirka femton kilometer.


















Inte ett moln på himlen. Det är såna här höstvandringar man drömmer om!



























Väldigt frodigt landskap. Här är jag någonstans i närheten av Kleivi, på lite drygt tusen meters höjd – och det växte ett litet bestånd med granar mitt bland enbuskarna! Man blir ju fundersam. Undrar hur det kommer att se ut här om hundra år? Kommer hela detta område att bestå av tät granskog?


















Här ser jag rakt österut ner i Evardalen. Även om det känns som att jag är långt ute i vildmarken så är det bara fem kilometer ner till en bilparkering åt det hållet.









Här har jag klarat av en av dagens högsta stigningar (som ändå inte var mer än 150 meter), och fick lite utsikt mot det kargare landskapet i väster.



























Kyrkjenausen heter denna lilla markerade höjd som sticker upp något hundratal meter över dalen. Det var förtrollande vackert.


















Förtrollande.









Leden gick upp där till vänster, under den slående bergsformationen. Man gick i skugga där ett tag, och då kändes det ändå att vi var inne i slutet av september.









Lisletjørn.









Vacker utsikt västerut.









Till slut stod jag på krönet och kunde se ut över sjösystemet Ivlungsvotni. Man kan faktiskt också skymta väg 450, som här går rätt över fjället mellan Ådneram och Setesdalen. På denna väg cyklade jag år 2009 då jag var på väg ifrån Stavanger till Haukeligrend! Kul att se detta område igen! :)









Och på andra sidan riksvägen ledde en stig någon kilometer till Dnt-hyttan Øyuvsbu, på udden där nere!









Vid Øyuvsbu finns denna mysiga strand där jag tog årets sista bad! :) Vi var två som bodde i denna rymliga stuga den här natten.
Øyuvsbu är en av de Dnt-hytter som planeras att stängas, pga hänsyn till vildrenen. Mera finns att läsa om detta här. Det verkar dock som att denna stuga har fått dispens att ha öppet åtminstone under år 2026. Jag blir ledsen av att tänka på att dessa hytter som varit till så stor glädje för friluftsälskare under många år skall rivas – jag hoppas att regeringen och berörd myndighet kan ta till andra åtgärder istället.









Morgonen efter var jag fortfarande lite omtumlad efter gårdagens alla intryck. Setesdalsheiene får väl kanske sägas utgöra den mäktiga norska fjällkedjans sydöstligaste utlöpare. Fortfarande ligger landskapet över trädgränsen, men det är bara något tiotal mil till kusten i söder härifrån. "Heiene" tror jag betyder – typ – höjderna, kullarna, eller liknande... det kanske är ett sätt att försöka beskriva området, men fortfarande får man fjällkänsla här, tycker jag. Möjligen är landskapet lummigare och mera småkuperat.
Den här morgonen var det betydligt kyligare ute, och om jag tog för långa pauser började jag frysa. Det var frost i gräset och is på de små vattenpölarna. Men solen var på uppgång och även denna dag skulle så småningom bli varm, och bjuda på fantastiska vyer även den.



























En stuga med idylliskt läge verkligen. :)









Många småsjöar passerade jag på min väg i sydostlig riktning, mot Dnt:s ubetjente hytte Tjønndalen.









Utsikt ner i Gruvledalen.









Lykkjevatnet på 864 meters höjd.


















Det var mycket upp och ner, och det mjuka gungande underlaget sög långsamt men effektivt musten ur mig. Fortfarande hade jag cirka fyra kilometer kvar till Tjønndalen där jag eventuellt skulle övernatta. Men en tanke började formas i mitt huvud – kanske skulle jag, om jag höll lite tempo, hinna med kvällsbussen som skulle gå lite senare nerifrån dalen? Min mat var nämligen nästan slut, och jag började längta rejält efter att bara få sitta ner och beställa en hamburgare någonstans! Jag beslutade mig för att gå fort till Tjønnebu och kolla in matförrådet där, och sedan ta ett beslut.









Trött och aningen stressad som jag nu var, lyckades jag självklart tappa bort stigen ett antal gånger efter att den förra bilden togs. Här kan jag dock äntligen se ner på den gamla stugan Tjønndalen, lite till vänster om bildens mitt. Den var fin, men det fanns ingen proviant i den. En kort paus och överläggande med mig själv resulterade i att jag fortsatte gå, ner mot dalen i bakgrunden och den stora vägen och busshållplatsen.









Snart nere i Langeid i Setesdalen, och fin utsikt norrut i dalen. Men jag var sliten! Nedförsbackarna frestade på knän och lår. Någonstans här lyssnade jag färdigt på ljudboken, men kunde inte få ihop någonting vettigt av det jag hörde – fick lyssna om på slutet när jag var vid mina sinnens någorlunda fulla bruk igen! På den korta bussresan ifrån Langeid till Valle somnade jag av utmattning. Jag tvingades dock att rycka upp mig, för ifrån Valle hade jag sedan tre kilometer och trehundra höjdmeter ytterligare att gå upp till bilparkeringen. Sällan har jag varit så glad att återse bilen som när jag stapplade fram mot den i beckmörkret den här kvällen. Det förtar dock inte att det hela varit en fantastisk tur. Kanske en av de finaste naturupplevelser jag haft under de senaste åren. Det blir nog fler fjällturer trots allt. :)

Tillbaka till Den höga nord