Två timmar hade gått sedan jag landat på Lissabons flygplats, och fortfarande syntes inte ett spår av min packning. På lost and found-kontoret gjorde en ung man en oengagerad koll i datorn, och konstaterade lakoniskt att nä, det skulle inte vara någon cykel med på det planet. Jag släntrade missmodig tillbaka till bagagebandet och hade väl gett upp hoppet då bandet plötsligt satte igång igen, och min efterlängtade cykelkartong trädde fram ur gömmorna. Vilken lättnad! Allt i kartongen var dessutom helt, trots att den uppenbarligen haft en tuff tillvaro i bagageutrymmet. Jag skruvade ihop hojen så snabbt jag kunde och drog in mot stan.










Det var dagen efter valet till Europaparlamentet, och dessutom dagen efter att Real Madrid slagit Atletico Madrid i finalen i champions league - i just Lissabon faktiskt. Gubbarna var nyfikna på löpsedlarna.













































































































Sådär, då får väl Lissabon anses färdigskildrat här. I Portugal råder för övrigt en påtagligt liberal inställning till droger. Flera gånger under den korta tid jag var i Lissabon blev jag tillfrågad på gatan om jag ville köpa hasch. Det är tydligen tillåtet att t o m inneha heroin för eget bruk i Portugal. Jag hoppade dock över både haschet och heroinet den här dagen, och tog istället en färja över den breda havsviken till den östra sidan av stan. Mitt cykeläventyr kunde äntligen börja!










Tanter i sedvanlig tant-utstyrsel. Det spelar ingen roll att det råkar vara trettio grader i skuggan, tanter världen över kör med enhetlig klädsel.










Portugal präglas av den finansiella krisen. Jag var på väg mot Vendas Novas, där jag sov en natt. Jag gick in på en bar och pratade med en man som förtäljde mig stadens historia. "Big sails" är en stad som numera är långt från sin forna glans. Här hade kungen ett hus en gång i tiden, här låg en viktig militär fästning, hit kom skarorna av köpstarka helgfirare ifrån Lissabon för att festa ända in på 2000-talet. Sedan kom sämre tider. Affärer och barer har fått slå igen. Mannen förklarade med inlevelse hur den baren vi satt i, om det hade varit för tio år sedan, hade varit knökfull med glada människor som dansade på borden och drack dyra portugisiska viner. Nuförtiden har folk inte råd att gå ut på lokal längre, sade han sorgset. En viss tröst fann han dock i att höra om hur dyr ölen är på barerna i Sverige. ;)










En bred och bra vägren. Överlag ger jag tummen upp för vägarna i både Portugal och Spanien.











































Söta dofter slår emot en när man rullar fram. Blomdofter jag aldrig känt förut, så starka och så blommiga! Det var som att gå bland tvättmedlen på ICA. Eller som att sitta i en bil full med wunderbaumgranar. I början kändes det härligt att vara konstant inbäddad i dessa dofter, men efter några timmar på vägarna blev det nästan kväljande och man kände ett stort behov av att fly in på närmaste bar och dra i sig lite cigarettrök och frityros.





















Jag älskar vallmo! Här utanför staden Estremoz.





















Nära den spanska gränsen ligger den vackra staden Elvas. Den här mäktiga 40 meter höga akvedukten byggdes av turkarna nån gång för rätt länge sedan.










Imponerande.










En av flera stora borgar i staden Elvas. Staden låg bara någon mil ifrån gränsen till Spanien, så det gällde att skramla med vapnen litegrann.





















Längs med de stora motorvägarna fanns det ofta en helt okej liten "reservväg", med noll trafik i jämförelse och bra asfalt. Nice!










Tjugo mil in i landet hade jag fortfarande en hjälpande vind ifrån Atlanten i ryggen! Jag seglade fram utan ansträngning i 40 km i timmen. Underbart!










Jag cyklade på den gamla vägen mot Spanien, och kände historiens vingslag när jag nådde den här gamla gränsövergången. Portugal och Spanien har varit i krig med varandra fler gånger än någon orkar räkna, och rivaliteten länderna emellan finns kvar där ännu - även om de nu båda är med i EU och hej och hå. När den här gränsstationen slutade att användas vet jag inte, men jag skulle gissa att det var någongång på 80-talet..? Säkert var den i bruk under Francos tid.










Den där dörren ville man nog inte bli införd i då det begav sig... Ser lagom muntert ut. Det var väl det sista någon såg av en.





















Den spanska staden Badajoz ligger nära gränsen.
































En sista blick på den vackra borgen i Badajoz. Strax utanför staden fick jag resans första och enda punktering. Jag är såhär med facit i hand grymt nöjd med de Continental Grand Prix 2000s 25mm-däck jag satte på innan resan. Förutom ett bra punkteringsskydd så rullar de också väldigt lätt och mjukt. Som natt och dag i jämförelse med de lite billigare däck som satt på cykeln när jag köpte den.











































Mjölk är min universallösning för att fylla på vätska och näring under färd - mycket fett och protein. Kolhydrat-behovet brukar jag tillgodose på kvällstid så det räcker och blir över ;) Cykeln är förresten en Nishiki Altron av 2011 års modell med en påsatt sadelstolpe-pakethållare. Funkade helt okej!





















I södra Europa lever man sina liv på trottoaren, på caféet, på klubben. Tätt inpå grannar och bekanta, och obekanta också såklart. Ja, det är väl kanske klimatets förtjänst till en viss del. Inga samtalsämnen verkar heller vara för privata för att diskuteras offentligt. Pengabekymmer, barnuppfostran, kärleksliv - allt dryftas ogenerat och högljutt. Jag tycker att det gör människorna här så mänskliga och så levande. Och oftare än vad vi kanske inbillar oss själva så har nog vi människor ganska så liknande bekymmer allihop. Så varför försöka gömma undan dem?
På det här torget i staden Merida tillbringade jag en kväll. Det är slående hur människor i alla åldrar umgås med varandra. Inne på klubben där Avicii pumpades ur högtalarna sprang små barn omkring och lekte samtidigt som deras föräldrar var uppe och dansade. Det var liksom inget konstigt. Jag tyckte om det. Även om det kanske tog några dagar att vänja sig för vän av ordning, som först undrade vad i hela friden en treåring gör uppe på en klubb klockan tolv på natten ;)










Jag åkte genom ett naturreservat av något slag. När jag såg varningsskylten med orden "Attencion! camino agricola" tog min fantasi fart! Vad var det för ett naturreservat egentligen..? Kommer jag att bli överfallen av ett farligt rovdjur nu om jag inte ser upp? Jag blev exalterad, och höll sedan noggrann utkik åt höger och vänster... Senare lärde jag mig att "camino agricola" bara betyder att det kan finnas traktorer på vägen. Jaja. Det gjorde i alla fall min dag lite extra spännande :)





















Vackert!










































Jag hade kommit ungefär halvvägs in i Spanien, och landskapet börjar bli ganska kuperat.













































































































Det här var sista bilden jag knäppte på ett tag, även fast landskapet var vackert. Jag började bli lite bekymrad. Jag hade inte så mycket vatten kvar, och höll utkik efter nästa mack. Säkert dyker det upp en efter nästa krön, tänkte jag. Men det var så märkligt. Från att tidigare under resan ha stött på byar och bensinmackar var tjugonde minut försvann de bara. Mobiltäckningen försvann också. Kilometer efter kilometer, mil efter mil. Vattnet tog slut. Det här hade jag inte räknat med! Jag försökte stanna en av de sällsynta bilar som körde förbi, men utan framgång. Jag vinkade förmodligen lite lagom förtvivlat bara. Jag förbannade min egen rädsla för att ställa till en scen och att vara till besvär! I min väska hittade jag en tablettask med några läkerol i, och där och då kändes det som att dessa räddade livet på mig. Det är den obehagligaste cykelupplevelse jag varit med om. Det blev till slut sju mil utan skymten av vare sig mackar eller bebodda hus. De sista fem milen utan en droppe att dricka i hettan. Jag lyckades uppbåda kraft, vad skulle jag annars göra liksom, och efter ett antal timmar nådde jag fram till byn Puebla de Don Rodrigo där jag handlade mjölk och läsk och vatten och drack tills jag mådde illa. Jag var verkligen helt slut. Jag tror att jag lärde mig en läxa den här dagen.





















På landsbygden fick man ett helt okej tak över huvudet för 20-25 euro per natt. I de större städerna och i turistorterna vid kusten steg priset inte oväntat, men fortfarande var det ju billigt. Precis som mat och dryck. Och - för varje öl som du beställer i en bar så skickas det automatiskt fram ett litet fat med bröd och bönröra eller fläsk som man ska tugga på. Det kändes verkligen som att jag levde på småätande i två veckor! Fläsk, tomat, bönor, potatis... Och allt på vitt bröd. Ja, det blir till slut ganska enformigt, och under hela resan längtade och letade jag förgäves efter en helt vanlig jävla pasta bolognese!
































Milslånga raksträckor på väg mot Albacete. Albacete, som ligger i landskapet Castilla-La Mancha, visade sig vara kulmen på den hype om Don Quijote som existerar här. Överallt anspelar man på Don Quijote, och jag kände nog att man överutnyttjade Don Quijote litegrann i förhållande till hur populär karln är. Jag var rätt trött på Don Quijote efter efter ett par dagar i trakten ;)










Den gamla staden Villarrobledo, med ett pampigt torg mitt i, med en lika pampig kyrka ifrån 1300-talet.










Jag träffade bara två andra långcyklister på hela resan. En av dem stötte jag ihop med på baren där borta. Han kom ifrån Holland, och hade cyklat ner till södra Spanien och var nu på väg hem igen. Men, sade jag, cyklar du tillbaka samma väg?! Alltså exakt samma väg? Det lät ju lite trist. Varför, liksom? Kan man inte ta en annorlunda väg hem? Äh, sa han - no point, it´s all the same. Han förklarade att nu när han nyligen vänt tillbaka hemåt kan han visserligen känna igen sig vissa sträckor, det var ju bara några dagar sedan han cyklade här, fast åt andra hållet. Men inom en vecka känns nog allt nytt igen. Jag förfärades en aning... Om det är så att man inte minns var man har cyklat så förtar det väl ganska mycket av meningen med resan? Nej, nej, nej, sa han! Han älskar sina cykelsemestrar! Det han är ute efter är själva cyklandet. Solen i ryggen, trampandet. Det monotona, hypnotiserande ljudet av rullande gummi mot asfalt. Kullagrens tickande, sadelns vibrationer. En fläktande vind i hettan. Jag försjönk i tankar efter att vi skiljts åt. Kanske är det så som han sade - att man mest av allt bara ser ner i asfalten när man cyklar? Jag blev tacksam över att jag faktiskt fotat en del under resan så att jag har några minnen med mig hem. ;)











































Inne på en av de där små barerna utan skylt mot gatan. Det är här som the locals hänger om kvällarna - följ musiken så hittar du dit! :) Cyklandet verkar dock ha tagit ut sin rätt, jag ser lite trött ut här ;)





















Landskapet blir torrt och bergigt när man närmar sig östkusten. Nästan stäppliknande.





















Utsikt över Cieza.
































I Murcia hade jag bokat ett hotell tidigare under dagen. Det visade sig dock att jag gravt hade underskattat tiden det tog att rulla ner till stans centrala delar. Det var ju en miljonstad! Det tog flera timmar från att den här bilden togs tills jag var framme vid hotellet, som då hade stängt sin reception för länge sedan. Jaja. Murcia var hursomhelst en väldigt vacker stad! Och pulsen under helgen jag var där var grym. Barer och klubbar överallt. Murcia ligger en åtta-nio mil sydväst om den kanske mer bekanta staden Alicante, och jag rekommenderar starkt att man tar tåget hit istället! Alicante var nog den estetiskt minst tilltalande staden jag besökte på hela resan.





















Jesusstaty i utkanten av Murcia.










Havet igen! :) Den lycka man känner i kroppen när man är på väg att nå sitt mål efter ett antal dagar på sadeln är närmast euforisk! Här hade jag någon mil kvar till Alicante, där jag sedan tillbringade ett par dagar som jag iofs gärna kunnat vara utan. Dessa innefattade bl a en sönderslagen mobil, strejkande visa-kort, en sömnlös natt i en gnisslande våningssäng i en sovsal, en ytterligare sömnlös natt pga att alarmet i mobilen inte fungerade och jag då inte vågade somna, en pedal som fastnat och en utmattande jakt på en cykelkartong för hemresan. Men redan på planet hem börjar man drömma om nya cykelsemestrar :) Kanske blir det östeuropa nästa gång? Gracias Portugal och Spanien för alla fina upplevelser! :)



Tillbaka till Den höga nord