Turen gick från de spetsiga Romsdalsfjällen vid Isfjorden (en mil öster om Åndalsnes) och vidare nordost upp till samhället Eresfjord, vilket (som antyds av namnet) ligger vid Eresfjorden. Fin campingplats vid älven! Lift och buss till Øksendal (med camping och vätskekontroll i Eidsvåg på vägen), och sedan vandring söderut. I Bismo i Skjåk slutade färden, då hade mina sju år gamla Lundhags Luffar börjat ge upp. Likaså jag, utmattad men oerhört nöjd och tacksam för att jag hade fått en så fin tur.

Några minnen från turen:

* Isfjorden - Vasstindbu - Svartvassbu - Eikesdalsvatnet var betydligt tuffare än resten av turen. Tur att dessa etapper var i början av vandringen. Men vilka vyer! Jag rekommenderar varmt alla att ta en promenad upp till Vasstindbu om man är i närheten.

* Återigen bekräftades att de obetjänta och självbetjänta stugorna i Norge verkar stå outnyttjade i ganska hög grad. Två av stugorna mötte jag andra vandrare i, tre stugor var jag ensam i. På stigarna mötte jag folk bara två gånger under nio vandringsdagar. Går alla i Jotunheimen och Rondane?

* Reinsvassbu ligger väldigt vackert. Hade det inte varit för myggen så hade jag utnämnt hyttan till min All-time-favourite.

* Bjorli visade sig från sin bästa sida när jag var där, och bjöd bl a på en barrunda med byns locals till långt in på småtimmarna.

* När jag anlände till Aursjøhytta, trött och hungrig, visade det sig att den var obemannad och låst med DNT-nyckel (vilken jag inte hade). Överraskning! Men för kännedom kan jag meddela att dörren till loftet på baksidan var olåst! :-) 99 procent av konserverna hade dock ett bäst-före-datum på 2004.

* Jag och uppskattningsvis femton tyska husbilscampare såg VM-semifinalen mellan Tyskland och Italien tillsammans i Isfjorden. När det var en minut kvar av övertiden smällde Italien in två snabba mål! Så tysta har femton tyska husbilscampare aldrig någonsin varit förut i tv-rummet på Isfjordens Camping. :-)

Klicka på bilderna för att förstora dem.

Österut in mot Grøndalen från Isfjorden.





















Store Venjetind dominerar i söder, 1800 höjdmeter ovanför dalens botten.










Vandringens första får.





















Romsdalshornet till höger i bildens mitt.










Jag gick stigen in mot Kavliseter.










Stigen till Vasstindbu går in i dalen rakt fram.















































Det är ormbunkar som lyser så illgrönt på sluttningarna i det här området.










Uppe på Kjøvskaret på nästan tusen meters höjd.







På andra sidan passet blev det en helt annan miljö. Det var så vackert med grått efter allt grönt!










Här var det en brant nedstigning till Kjøvdalsvatnet. När jag gick utefter sjön där nere gick ett ras i fjällsidan, som säkert inte var speciellt stort, men som lät enormt.











































Utsikt från Vasstindbu. Norrut.










För att komma till Svartvassbu härifrån så går man på "kammen" runt sjön där borta. Det är en rätt tung tur, men underbar i fint väder. Vilket jag hade! :-)










Juratind, tror jag.
































Solnedgången på Vasstindbu. Man glömde bort att det började bli kyligt.





















Trevlig far och son syns som två små prickar i snön.










Vasstindbu.










Tillbakablick på leden till Svartvassbu. Tung tur, brant ner 400 höjdmeter, brant upp 600 meter, och sedan brant ner 400 meter igen. Men jag skall inte klaga, kunde ju varit värre. Kunde t ex ha gått åt andra hållet istället. Bara en sån sak. ;-)
































På dagens högsta punkt, ca 1300 m ö h.











































SATAN I GATAN vilken utsikt jag hade!










Røndølskarvatnet 700 höjdmeter nedanför, Eikesdalsvatnet 1300 meter nedanför mig.





















Svartvassbu, den nya "sikkringshyttan".










Här har jag hunnit stöka till lite.










En liten stuga ligger skyddad bakom en stor sten. Tyvärr inte tillräckligt skyddad, den var i ett ganska bedrövligt skick. Och med tanke på att snön säkert täcker stugan om vintrarna dröjer det kanske inte så länge innan taket rasar in?





















I dalen på andra sidan går stigen från Eikesdalsvatnet till Brandstadbu. 1300 meter upp, och sedan 1300 meter ner på andra sidan. Bedömde det som för jobbigt, gick norrut från Eikesdalsvatnet till Eresfjord istället. Jag var ju på semester, trots allt!










Det var en fantastisk utsikt ned i dalen, och inte alls lika disigt som det ser ut på bilden.





















Välkommen ner i skogen igen! Nedstigningen var på 700 branta höjdmeter.










Kyrkan i Øksendalen.
































En ensam kväll på en fin hytta. Brandstadbu.





















Älven där borta skulle korsas högre upp. Det blev svårt, det gick inte där leden gick över. Fick gå uppströms en bit för att hitta ett bra ställe att hoppa på stenar över. Alltid en kick när man lyckats ta sig över en älv, och en lättnad, även om jag som ensamvandrare alltid går över där jag tror det är helt tryggt. Går hellre en mils omväg om det skulle behövas, än chansar vid älvar. Har stor respekt för att vada, på gränsen till rädsla, faktiskt.





















Dagens högsta punkt är passerad, och nu var det nästan bara nedåt mot Reinsvassbu.





















Trakterna runt Reinsvatnet var myggens domäner.










Reinsvassbu ligger vid foten av stora bergsmassiv, lite nedanför mitten av bilden.










Slotthøa!










Reinsvassbu var ett underbart ställe. Regn och rusk hade dessutom förvandlats till högsommar!





















Jag hade hoppats på lite sällskap, men fick sitta själv på även den här hyttan.










Upp med hakan, Johan!
Övrigt: Den här fula fleecetröjan slipper ni se på fler vandringar, eftersom jag glömde den i Bismo så småningom!











































Vy tillbaka mot reinsvassbu. Stugan ligger där, till höger om Slotthøa. Rätt svår att se?










Nu då? Inzoomad går det att urskilja den under de våldsamma branterna. Leden till Aursjøhytta går egentligen på andra sidan sjön, men älven omedelbart till vänster om stugan på den här bilden var för stor för mig.










En sista blick bakåt mot de vilda Romsdalsfjällen. Hädanefter blev det lite lugnare landskapsformer. Men dessa rörde upp minst lika mycket känslor i mitt bröst! Vidderna, färgerna.





















Ned i Stordalen, på andra sidan krönet. Det duggregnade och blåste, så jag ville först bara skynda genom dalen och ned till Aursjøhytta, men efter ett tag blev vädret bättre och jag blev smått förälskad i dalen. Det var dessutom här som jag för första gången hörde ljungpiparens vemodiga läte på turen! Efter detta hörde jag den ofta.
































Ibland dyker det upp en liten plätt, fullsmyckad med blommor! Det är lika upplyftande varje gång!










Vit blomma.










Blå blommor.










Gul blomma.










Myrull! (äntligen en växt jag kan namnet på!)










Lila blommor.










Rosa blommor.










Gul blomma. Det fanns blommor överallt, om man var uppmärksam.










Nere vid Eikesdalen. Vägen mellan Aursjøn och Eikesdalsvatnet kan urskiljas som ett ljust streck i bildens mitt.





















Tillbakablick mot Stordalen, som ligger ett par mil bort på den här bilden. Jag var på väg till Lesjaskog.










Okej, är det någon som vet vad det här är för spår? Ser det inte ut att vara klor längst fram?










Det blåste oerhört mycket, och man tog gärna chansen att ta en rast bakom en stor sten om man passerade någon.










I det skaret skulle jag upp, dagens högsta punkt låg på nästan 1600 m ö h.





















Underlaget hade förändrat sig under de senaste dagarnas vandring. Nu såg det mest ut så här. Olika mossor och lågt ris gjorde marken till en underbar mosaik.










Miutjønnin.










Jag hade bävat lite inför dagens långa vandring, men underlaget var oerhört lätt att vandra på.










På krönet var det nästan storm. Man hade svårt att stå upp nästan.










Tafjordfjella framstod som enorma klor långt borta i horisonten.





















Lesjaskog i Gudbrandsdalen.










Stort vattenfall i Grøndalen.
































Dåligt väder gjorde inte landskapet muntrare här uppe på platån.





















Österut. Det var där någonstans, på fjällsluttningen till vänster i bild, som ett tyskt stridsflygplan tvingades nödlanda en vinterdag i April 1940. Detta hade föregåtts av en vild luftstrid, där ett norskt plan jagat tyskarna ända ifrån Åndalsnes. Fem av sex man i den tyska besättningen klarade sig vid den bryska landningen, men piloten omkom. Som lök på laxen fick han sitta kvar bakom spakarna i fem år innan han blev nedhämtad. Flygplansvraket låg kvar fram till 1973.










Nästan nere i Lordalen. Det kan inte ha varit många plusgrader den här kvällen.
































Dagen efter var sommaren tillbaka igen! Här är älven i Lordalen, där jag tältade en natt. Nyfikna kor flockades runt tältet på morgonen och jag blev aningen uppstressad.





















Fellingvatnet på 1269 meters höjd över havet.










Är det Snøhetta i fjärran?










Hestbrepiggane i horisonten.










Jag gillar att fika i solskenet.
































Utsikt västerut, mot sjön Aursjøen. (Inte att förväxla med den Aursjøen som finns i Dovrefjell.)










Bilvägen som jag följde för att komma ner i Ottadalen går utefter stranden på andra sidan sjön.










Här var det dags att få lite puls igen, nyfikna tjurar var på väg mot mig. Fick ta en rejäl avstickare runt vägen. De verkade inte ha några horn i alla fall, vilket gjorde mig lite lugnare!










Den här stugan hade en grym utsikt.










Ottadalen västerut.










Underbar utsikt ned mot Bismo. Men det var lång väg kvar dit, upptäckte jag, som gjorde misstaget att följa serpentinvägen ner. Vetskapen om att jag skulle få mig en öl när jag väl kom fram till Bismo höll dock modet uppe! :-) Som en bonus blev det dessutom en resa med några trevliga locals till Lom för ännu lite mera öl, och ett besök på Ottadalens enda(?) nattclub! En värdig avslutning på en fantastisk vandring!



Tillbaka till Den höga nord