Jotunheimen

Först måste jag bara få visa den här bilden ifrån Bøverdalen! Då man kör västerut ifrån Lom på väg 55 får man detta dramatiska möte med Jotunheimen!


...och den här bilden från "sognefjellsvegen", tagen någon timme senare - trots vädret framträdde då och då glimtar av de dramatiska bergen i närheten. Här syns Smørstabbstindane med dess glaciärer. Jag har åkt den här vägen tidigare, i vackert väder, och den måste verkligen vara en av skandinaviens vackraste bilvägar.










Bilden tagen några kilometer in på stigen mellan Fondsbu och Gjendebu. I bakgrunden syns Fondsbus och Eidsbugartens stora hotellbyggnader och gyttret av stugor i Bygdins västra ände.










Ett par-tre hundra meters stigning, sedan är man uppe på denna natursköna platå.










Høystacktjernet närmast.






























Om man klickar och zoomar in kan man faktiskt se den vältrampade stigen över Besseggen där borta. Den leden lockar väl typ 30000 vandrare per år! Ps. Erfarna jotunheimenvandrare som jag mött påstår dock samstämmigt att det är en betydligt finare tur att istället gå över Bukkelægret mellan Gjendebu och Memurubu (om man nu måste välja). Besseggen kan tydligen bli lite långtråkig och enformig sista timmarna bort mot Gjendesheim.










Ok, så det här är alltså en lavvu? Jag vill inte framstå som otacksam, men tycker att Gjendebu, som på många sätt är ett av DNT:s flaggskepp, borde kunna erbjuda alla en varm plats att sova på. Så stor som anläggningen är skulle man väl kunna bereda plats någonstans?! På de självbetjänta och obetjänta DNT-hytterna är huvudregeln att alla får plats inomhus, oavsett hur många som dyker upp, och det tycker jag är en bra regel.










Ute på gräsplätten/myren vid Gjendes östra ände. Jag var på väg upp i Svartdalen och bävade lite inför den omtalat branta uppstigningen - som inte var så brant konstaterade jag i efterhand. Möjligen hade folks berättelser kvällen innan kryddats en aning ;)










Storådalen i bildens mitt.










Gjendebus byggnader syns vid vattnet. Det blev en rad bilder här uppifrån, utsikten var magnifik!











































Då är stigningen avklarad, och vandringen fortsätter söderut i den vackra Svartdalen.










Mesmogtinden i mitten, 2264 m.ö.h.










Och en otrolig vy om man vänder sig om och ser tillbaka norrut!










Verkligen en imponerande dalgång.





















Söderut.
































Den spetsiga toppen till höger är Knutholstinden. Den når 2342 meter över havet, och är den högsta toppen i området som ibland kallas Gjendealpene och som brukar avse de djärva topparna mellan sjöarna Bygdin och Gjende.










Torfinnstindane.










Och, när man kommit över det sista krönet (nej, det är nästan aldrig det sista upptäcker man!), får man den här totalt förändrade utsikten mot Bygdin och fjällen söderöver.




















Sista biten ned mot den självbetjänta DNT-hyttan Torfinnsbu, där vi var ett tiotal personer den här kvällen. Bygdin låg som en spegel. Skillnaden i linjerna i naturen här var slående - ifrån Svartdalens kompromisslösa stup och glaciärer till dessa gröna böljande linjer, i en handvändning. Jotunheimen är fantastiskt.










Och nu: lite bilder från mitt toppförsök på Stetinden i norra Jotunheimen! Stetinden ligger bara ett par timmar ifrån hyttan Leirvassbu, dit det går bilväg (mot en avgift), och får nog anses vara en av de enklaste topparna att nå häromkring. Perfekt för en topp-novis som jag.
Man går ett par kilometer in i Gravdalen på grusväg, innan man svänger höger uppför branterna. Jag har för mig att det står en skylt nere vid vägen, men sedan minns jag inte att det var så många ledmarkeringar. Det finns dock bra beskrivningar på nätet att läsa, bland annat på DNT:s sida .





















På väg uppåt.










Utsikt norrut över Leirdalen, med älven Leira och vägen upp till Leirvassbu.










Det såg inte så hoppfullt ut inför toppbesöket. Jag fortsatte uppåt, till vänster om den lilla glaciären.










Ifrån Gravdalen går sidodalen Simledalen upp mot sydost. Den dalen lär vara ganska enslig, det går ingen markerad led in i den och det är ovanligt i Jotunheimen.










Men dimman kom och gick ändå.










Jag kunde se in till Langvatnet på 1368 meters höjd i sydost.










Nästan uppe på sørtoppen på 1985 meter över havet, och där fick jag nöja mig. Dimman släppte inte och det kändes lite läskigt att fortsätta under de förhållandena, det är rejäla stup mot nordväst.










Det lilla toppröset på förtoppen. Jag väntade i tjugo minuter på att det skulle lätta, men det blev istället värre kände jag.










Men sanningen är nog att det är tveksamt om jag skulle vågat fortsätta till huvudtoppen på Stetinden (2020 m.ö.h.) även om vädret varit bra - när jag lutade mig fram för att ta denna utsiktsbild norrut grep höjdskräcken tag i mig, och jag nästan kravlade mig tillbaka till tryggare mark!










Oerhört nöjd med dessa, ett par Inov-8 roclite. Trodde de skulle gå sönder direkt i stenskravlet men har hållit väldigt bra. Kommer vara förstavalet i fortsättningen!










Sexhundra höjdmeter ned igen till Leirvassbu. Toppförsöket gav mersmak, även om jag inte nådde ända upp den här gången!

Tillbaka till Den höga nord