Skarvheimen

Jag hade klivit av bussen vid Bjøberg kvällen innan och gått ett par-tre kilometer upp på fjället när regnet började. Fort upp med tältet, och in med packningen innan den blir genomsur. Mitt tält är inte optimalt för vare sig snabba uppsättningar eller för att härbärgera packning - åtminstone inte om jag själv skall få plats i det också. Denna bild togs på morgonen efter, det fanns hopp om att det skulle kunna bli en fin dag. Utsikten denna morgon var fin i alla fall. Ershovdtjernan där framme.


Jag skulle ned i Bulidalen, och sedan upp på andra sidan.
































Det ligger några gamla sätrar i dalen.










Utsikt bort mot Grøndalen. Där vandrade jag för tolv år sedan, upp mot Vavatnet som ligger i den övre dalen där borta. Jag blev överraskad över utsikten, och fick en snabb flashback tillbaka, till sommaren 2004. Jag började minnas hur mitt liv såg ut på den tiden. Det mesta var sämre. Förutom den vandringen den sommaren, som står ut som ett ljust minne. Och förutom just det faktumet att jag var tolv år yngre ;)











Bulibotnåne kastar sig i ett mäktigt vattenfall ned mot Bulidalen. Leden som skulle föra mig till Kljåen syns till höger om fallet och ger kanske en uppfattning om forsens storlek.










Tilbakablick mot Rundfunuten på andra sidan dalen. Ännu längre bort kan man ana Mørkedalen där min vandring började kvällen innan.










Idylliskt och lättgången stig i Bubotn.





















Jag följde leden mot Kljåen, och var här strax uppe på dagens högsta punkt, 1500 m ö h.










Det var kargt och väldigt vackert här uppe. Vesle Jukleeggi rakt fram, sjön nedanför är namnlös. Den förtjänar ett namn tycker jag.
































Här kunde jag spana ut över vad som skulle bli nästa dags etapp, upp i det vackra Nevreskardet rakt fram. Dessförinnan hade jag dock en nedstigning på 400 höjdmeter ned i Kljådalen som skulle avverkas.










Jukletjerne, 1286 m ö h.










Åsynen av Kljådalen tog andan ur mig. Så vackert! Men det var också mycket brantare än vad jag hade föreställt mig. Jag var sliten. Efter en lång dags vandring är det lätt hänt att man brister i koncentrationen, speciellt när man har målet för dagen inom synhåll. Man slappnar av lite, börjar kanske dagdrömma om kaminens värme och hur skönt det skall bli att ta av sig kängorna. Det är då det händer - en vrickning, en snubbling. Ibland har jag haft en väldig tur kan jag konstatera i efterhand. Och i den här nedförsbacken vill man inte falla! Jag stannade därför här uppe en stund och vilade och åt lite för att få lite kraft inför nedstigningen. Och också för att det var en fantastisk utsikt!










Det kändes som att Grøndøla forsade alldeles rakt under mig, långt där nere.




















Dnt:s stuga Kljåen syns längst till höger i bild. (Det uttalas "Klåen", så slipper du tänka mera på det ;)





















Kljåen.





















Upp ifrån dalen igen, Kljåen i bildens mitt.





















Vidare uppåt i Nevreskardet.
































Efter femhundra meters stigning fick jag utsikt över Nevskardvatnet. Detta var en väldigt vacker dal.





















Jag hade oroat mig en del i förväg för den här platsen. På min tjugo år gamla karta var det en glaciär inritad här! Jag hade grubblat lite över hur jag skulle passera den, om det fanns sprickor i den och så vidare, men blev både lättad och samtidigt lite ledsen när jag märkte att av den glaciären finns det ingenting kvar. Inte så förvånande i och för sig, de senaste tjugo åren har i stort sett alla glacärer minskat, dramatiskt i vissa fall.










Leden fortsatte i ett landskap med stora stenblock. Rakt fram ser man det vackra Grindane-massivet.










Dalen öppnar upp sig. Nere vid Jødntjernet var det fridfullt, jag var nöjd med att ha passerat den steniga delen av sträckan, tog fram liggunderlaget, vilade och åt middag. På fem minuter ändrades så vädret från varmt och vindstilla till halv storm, regn och hagel. Man får inte slappna av tydligen!
































Smådalen ligger rakt fram, det mäktiga massivet Rankonøsi till höger.










Storslaget.










Hänförande utsikt ned i Skakadalen. Jag skulle ta mig ned till Vangs camping som ligger där borta vid sjön Vangsmjøse. Dit var det dock fortfarande 800 höjdmeter kvar, och jag var ganska mör när jag några timmar senare äntligen kom fram. På Vangs camping har jag bott förut. Det var den sista övernattningen innan hemfärd efter ett par veckors fin vandring i Skarvheimen år 2004. Jag kände mig nostalgisk när jag återigen satt vid sjön på kvällen och beundrade de mäktiga omgivningarna. Grindane, Skutshorn, Bergsfjellet och de andra massiven runt sjön reser sig 1200-1300 höjdmeter över dalen, i karaktäristiska och fantasieggande formationer. En mycket vacker plats! Något bad i sjön blev det dock inte det här året heller. Enligt en invånare i byn som jag kom i slang med blir det aldrig riktigt varmt här - en kylig vind drar ständigt ifrån det högre liggande Tyinkrysset i väster.





















Skakadalen västerut.





















Ifrån Vangsmjøsas östra ände hade jag en stigning på tusen höjdmeter framför mig. Vid ledens början har någon gjort denna fina skylt, som illustrerar vägen och de gamla gårdarna och sätrarna som jag skulle komma att passera på vägen upp mot fjället. Mycket uppskattat!










Den första delen av dagens etapp var den brantaste. Efter någon timme fick man denna utsikt tillbaka mot dalen.










Ovanför trädgränsen i Rysndalen.










Fin natur här, men vädret var instabilt den här dagen. Regn och sol om vartannat. Jag tror att det gick en markerad led här också, men jag följde grusvägen in i dalen så långt det var möjligt.










Kleivaslette, en av de vackra sätrarna i dalen.


































Innerst i dalen slutade vägen, och en ny stigning började. Fyrahundra höjdmeter brant uppåt där borta till höger fortsatte den markerade leden mot DNT-hyttan Tomashelleren.





















Snart uppe.










Det var en karg miljö här uppe. Det blåste en stark vind och terrängen var stenig med en del snöfält. Rysntjernet var ett vackert inslag. Området gav en känsla av ursprunglighet, trots att det är just det det inte är - Rysnvatnet är en reglerad sjö.





















Leden går över snöfältet där borta, ett sista krön att ta sig över innan Tomashelleren kom i sikte.










Efter en lång dag kunde jag äntligen släntra nedåt den sista biten till Tomashelleren. Vi var ungefär tio personer i stugan den här natten, och det var en väldigt trevlig stämning i stugvärmen. Det blir ofta så i stugor som det har krävts en viss ansträngning för att ta sig till.










Dagen efter var målet Yksendalsbu, ungefär fem timmars vandring bort.










Vackert vid Slettmarktjernet.





















Ibland lättade molnen nästan tillräckligt mycket för att jag skulle få njuta av de spetsiga topparna i Jotunheimen. Rakt fram ligger den lilla byn Kvithaug vid stranden av Olefjorden. Anledningen till att jag gick över Kvithaug istället för att ta den lite kortare vägen till Yksendalsbu via Dingledalen var att bron över älven Dingla enligt uppgift var bortspolad. Detta gällde sommaren 2016, kanske har någon fått den på plats igen nu?










Någon kilometer kvar till Yksendalsbu, som syns strax till höger i bildens mitt. Leden hade lämnat strandkanten, och jag slapp äntligen ifrån de miljoner spindel-fluga-hybrider som bodde där och ville bita sig fast överallt på en.










Dagen efter var vädret mulet och rått. Vandringen började med en stigning rätt upp på cirka fyrahundra höjdmeter. Här utsikt över sjön Yksnin.










Västerut i Yksndalen.










Framför mig låg några timmars relativt krävande vandring. Höjdskillnaderna var inte stora, men det var väldigt mycket upp och ned och bitvis väldigt stenig terräng.










Det var först när jag kom hem och tittade på bilderna som jag upptäckte flocken med renar som förskansat sig på snöfältet där borta. Trots den kyliga luften sökte de sig till snön för att svalka sig. Enligt uppgift skall det förekomma både vildren och tamren i dessa trakter, och jag hade sett ganska mycket ren under de senaste dagarna. Min kunskap om renar är ju ganska begränsad men speciellt tam kan jag inte påminna mig att jag tyckte att någon ren som jag mötte var.










Jag blev så sjukt faschinerad av renarna där de forsade fram. Det såg så oerhört lätt ut. Där jag fick kämpa för att inte trampa snett bland stenblocken närmast rann de fram över fjället, fort, fort, och plötsligt, som på någon omärkbar given signal byter flocken plötsligt riktning. De påminde om stora fiskstim där alla fiskar till synes helt omotiverat samtidigt byter håll, som en enda stor vajande organism. Det var otroligt faschinerande. Jag kunde heller inte förstå varför de sprang med full fart vart de än skulle?! Vad hade de så bråttom till egentligen?










Bygdins klarblå vatten påminner om en fjord där den ligger mellan det lite plattare landskapet jag gick i och de spetsiga Gjendealperna på andra sidan sjön. Mäktigt landskap.










Efter att ha tagit mig förbi blocklandskapet i övre delen av Vennisstøldalen (där jag inte ens orkade ta upp kameran) möttes jag längre ned i dalen av vacker utsikt mot de imponerande bergsmassiven väster om sjön Bygdin.





















Hjelledalstinden och Falketind på den här bilden (tror jag). Det var verkligen en myriad av toppar som uppenbarade sig framför mig, och det var inte helt enkelt att urskilja vilken som var vilken utifrån kartan.










Det tog ytterligare någon halvtimme innan jag äntligen kunde härbärgera mig i den fina DNT-hyttan Fondsbu. Är det avskildhet man söker så är det väl fel plats att vara på, hit går bilväg, och såväl buss som båt över Bygdin, men en fin utgångspunkt för turer in i Jotunheimen är det likväl. För min del får dock dessa turer vänta till en annan gång! :) Tack för att du läst!

Tillbaka till Den höga nord