Härjedalen -94 | Jämtland -96 | Jotunheimen -99 | Jotunheimen -00 | Trollheimen -01 | Tafjordfjella -03 | Skarvheimen -04 | Trollheimen -05 | Romsdalsfjella & Reinheimen -06 | Rondane -06 | Huldreheimen -07 | Breheimen -08 | Sunndalsfjella -08 | Stavanger-Haukeli (cykel) -09 | Dovrefjell -09 | Haukeli-Fagernes (cykel) -10 | Travemünde-Bodensee (cykel) -11 | Bodensee-Genua (cykel) -12 | Breheimen -12 | Lissabon-Alicante (cykel) -14 | Breheimen & Stølsheimen -14 | Fjordruta -15 | Frankrike & Pyrenéerna (cykel) -16 | Skarvheimen -16 | Italien (cykel) -17 | Junkerdal & Saltfjellet -17 | Narvikfjella -18 | Abisko-Vakkotavare (Kungsleden) -18 | Møre og Romsdal -19 | Saltfjellet -21 | Tafjordfjella -21



Saltfjellet


En tur i juli -21


Saltfjellet blev rubriken i brist på bättre, den petnoge hävdar nog att jag inte riktigt nådde fram till det som brukar betraktas som Saltfjellet... snarare befann jag mig kanske i Beiarn..? Tanken var att vandra söderut från Bodø, genom Saltfjellet och vidare, men väderrapporterna (och, högst påtagligt, vädret) gjorde att jag planerade om min tur halvvägs. Efter fem dagars vandring, från Saltstraumen till Røkland, tog jag tåget till Tafjordfjella istället, där det utlovats högsommar. (Bilder från den turen finns här för övrigt).

MEN så glad jag är att jag i alla fall hade fint väder under turens första dagar då jag passerade genom Åselidalen. Denna dal skär rätt genom Børvasstindane, ett imponerande bergsmassiv som knappast någon som varit i Bodø kunnat undgå att lägga märke till. En tur inne i Åselidalen kan omvända den mest fjällvandrings-avoga - den leende dalen har det mesta av både äventyrlighet och storslagenhet, den är också ganska lättillgänglig bara ett par mil ifrån Bodø. Vandringen de resterande dagarna blev som sagt i ett helt annat väder och med begränsade vyer - men resan som man gör är också den inre, och till detta fungerade denna vandring över förväntan.


Klicka på bilderna för att förstora dem.





Från väg 17, där bussen går, slingrar sig leden lätt uppåt. Det var en tydlig stig och väldigt lättgått, först på en ås med skog och sjöar på båda sidor och sedan brantare upp mot Øvre Åselivatnet.











Uppe vid krönet kan man se tillbaka på Nedre Åselivatnet, som faktiskt tjänar som Bodøs dricksvattenreservoar. Man ser också ut över gyttret av bäckar, pölar och övriga odefinierade vattendrag, som ser ut att nästan svämma över landskapet under mig. Det är mycket vatten som skall ta sig från fjällsidorna högre upp i dalen, via en rad småsjöar, ned mot fjorden.











Øvre Åselivatnet. Stigen fortsätter på vänster sida om sjön inåt dalen.











Förundrad över naturen här.






















Och så har jag strax nått den södra änden av Øvre Åsilivatnet. Det kändes nästan som att gå i en park, med noggrant utplacerade ängar, vattenfall, fjälltoppar, och sjöar med kristallklart vatten.











Bergsväggen såg brant ut nedifrån men en tydlig stig, bitvis med kättingar fastslagna i berget, gjorde att jag sakta men säkert kunde ta mig uppför de tvåhundra höjdmetrarna upp till dalens nästa platå.












































Jag fick bra betalt för ansträngningen! Bodø kan ses långt i fjärran.











Och här uppe ändrade dalen karaktär. Jag var nu över trädgränsen, fast jag bara befann mig på fyrahundra meters höjd. Och den tidigare känslan av att jag vandrade i en park tilltog ytterligare.











Kanske kommer sig den känslan av att landskapet här mitt i Børvasstindene skiljer sig så från det utanför massivet. Det är som att en del av Dolomiterna har flyttats hit, och man går en sväng här inne, och sedan går man ut ur parken till den vanliga skandinaviska naturen igen. Nedan följer lite bilder från vandringen österut genom dalen.



































































































Jag tror att den högra toppen är Åselitindan, som med sina 1177 m ö h är den högsta toppen i massivet. Härifrån reser den sig nästan 800 meter rakt upp i skyn.

































Skarvatnet på 530 meters höjd är den sista sjön man passerar innan man rör sig nedåt mot Skjellingsdalen och Lurfjellshytta.











Kallt i vattnet men svårt att motstå lite sol och bad här.











Lagom till att jag gick vidare förändrade sig vädret plötsligt, och gav en försmak av vad jag hade att vänta de nästkommande dagarna. Vinden friskade i!






















Praktfull utsikt vid krönet, bort mot Lurfjelltinden till höger (1284 meter över havet). Någonstans där nere i skogen ligger Lurfjellhytta, som var målet för dagen.

































Lurfjellhytta.











Dagen efter började bra med soligt väder. Jag hade träffat en trevlig familj under kvällen på Lurfjellhytta, och vi satt uppe länge och den whiskey som jag hade tänkt belöna mig själv med på kvällarna hade i den trevliga stämning som uppstått dels bjudits bort och dels inmundigats av mig själv ända tills flaskan var tom. Kanske var det efterdyningarna av kvällen som gjorde att koncentrationen inte var på topp när jag skulle gå till Tverrbrennstua, och ledde till att jag missade att leden delade sig - jag fortsatte obekymrat stigen österut, mot Svartvassætra.






















När jag upptäckte mitt misstag hade jag tankar på att gena tillbaka i rätt riktning, men en blick uppåt det hållet fick mig att slå bort de tankarna. Det var fullt ösregn där borta bland bergen. Jag fortsatte åt mitt håll, och höll tummarna för att ovädret inte skulle nå mig. Efter en stund kom regnet och blåsten ändå ifatt mig, och det fullkomligt vräkte ned under någon timme. Inte förrän jag kom fram till Svartvassætra upphörde det och jag kunde byta om till torra kläder.






















Vid Svartvassætra kom till och med solen fram. Här var det idylliskt!











Jag lyckades stannade en vänlig man i en bil och frågade om det möjligen gick någon stig utefter Gjømmervatnets östra sida som kunde leda mig åt Tverrbrennstua? Jag fick rådet att följa kraftledningarna så skulle jag i alla fall nå stranden av sjön... sagt och gjort. Det blev en rejäl omväg den här dagen, men jag slapp i alla fall undan det mesta av ovädret. Jag var glad i det här läget att jag hade med mig tältet, det är en stor frihet att kunna gå precis hur man vill utan att vara beroende av stugor.











Jag fick en oväntad naturupplevelse på stigen österut - en liten flock med minkar sprang oblygt fram emot mig! De var fem totalt. Jag backade undan lite försiktigt... Man blir ju lite förskräckt av sådan framfusighet. Att de inte var mer orädda? Men kanske var jag den första människan de sett någonsin, och kanske hade de inte nåtts av ryktena om vad människor tenderar att göra med minkar. Själv var jag faktiskt inte heller helt på det klara med vad de var för ena krabater, och var tvungen att googla senare på kvällen. Det var en otroligt fin naturupplevelse, jag har tidigare mött rävungar som varit lika nyfikna, man blir ju varm i hjärtat av sådana möten!











Efter en lång dag var jag framme i Tverrbrennstua! Jag dokumenterade stugan lite pliktskyldigt, men hade inte ork till att piffa till den åt er, knappt ens tända ett ljus. Jag var trött men glad över att slippa regnet och blåsten, och jag tände kaminen och kokade kaffe och kunde faktiskt ladda mobilen i ett solcells-uttag i stugan.











För att kunna använda gasspisen måste man först gå ut och gå runt till baksidan av stugan och öppna gasen på tuben som finns där. Jag kan tycka att det kunde stå lite tydligare var gastuben finns, och skrev därför en lapp till nästa gäst som jag satte i stugpärmen - medlem i DNT som jag ju är. :)











Tverrbrennstua består av två fina stugor.











Vandringen fortsatte sydöst på leden mot Jordbruhytta.












































Storgamvatnet.












































Ramsgjeldalen går ned till höger. Ramsgjeltinden (1234 m ö h) är berget rakt fram.

































Jag fick kämpa för att lyckas ta bilder i blåsten. Härifrån var det mestadels utför ned i Harondalen.











Det slog mig att jag inte sett några ledmarkeringar på ett tag. Jag letade och letade, trodde väl att jag var på rätt väg men det känns alltid tryggare när man ser de röda t-na eller röda prickarna. Efter ett tag mötte jag ett par på stigen, vilket var en lättnad. Det var förresten de enda jag mötte på hela dagen, så det var bra tajming! Jag frågade om de hade sett till några markeringar, men de såg helt oförstående ut och svarade att ja, men det är ju markerat med vita band..? Vita små band i träden! Jaha, de hade alltså bytt system totalt bara, såhär mitt på en sträcka. Rimligt. Men efter någon halvmil så var dock de röda prickarna tillbaka igen, så någon hade tydligen ändrat sig tillbaka ;)

































Fin utsikt mot Solvågfjellet och Solvågtinden på andra sidan Saltdalen.











Tjugofyra kilometer lång blev vandringen idag, vilket jag kan känna är i längsta laget... Jag hade dock en önskan om att besöka Jordbruhytta, så jag knallade på. Det var en välskött, fin stuga. Vattnet hämtade man i Russelva långt nedanför stugan - hit ner bör man inte gå i mörker. Dagen efter blev vandringen kortare, på fin stig och grusväg någon mil nordöver till Røkland, där man faktiskt kunde hyra en dusch inne vid macken. Sedan blev det kvällståget söderut - mitt planerade besök till den västra delen av Saltfjellet och Svartisen får vänta till en annan gång!




Tillbaka till Den höga nord