Cykelbanorna går överallt i Nederländerna. Det är ju bra, men tyvärr så utgörs de oftast av små, små plattor, som visserligen är snygga men också medför en himla skakig färd. Jag tror att det passar bättre med lite bredare däck än vad jag hade.










På väg ifrån Amsterdam och passerande ett antal byar på vägen mot Haag. Ingen aning om var jag är, byarna övergick ibland sömlöst i varandra, så inte så lätt att hålla ordning.




















Så nådde jag så småningom Atlant-kusten.










Jag visste inte hur kusten skulle se ut på förhand, men den visade sig bestå av till synes oändliga sandstränder. Tänkte först gå ner och känna lite på vattnet, men det kändes för långt att pulsa ner med cykelskor... Jag såg heller ingen annan som badade, och av det kan man kanske dra slutsatser.










Bortom skärmflygarna ser du den vackra karavanen av lastfartyg i horisonten! Dessa är i en aldrig sinande ström på väg till och från hamnen i Rotterdam, som är en av världens mest trafikerade hamnar!










Och oväntat kom jag in på den här cykelleden, som tydligen är väldigt populär och som går utefter kusten genom typ hela Europa.










Man passerar någon by ibland, där restauranger och barer kantar vägen.










Fantastisk cykling här.





















Efter en omtumlande dag har jag till slut fått upp tältet på en fin campingplats i norra delen av Haag. Här befinner jag mig faktiskt ovetandes bara någon kilometer ifrån Nederländernas kung, som också bor här i krokarna (han bor dock utanför campingplatsen). Det här området kännetecknades av enorma villor/slott/palats som jag knappt sett maken till. Många länder har förlagt sina ambassader till dessa slott.









Haag verkar inte vara någon partystad på samma sätt som Amsterdam och Rotterdam, de flesta verkade vilja gå hem framåt tio-elva och torgen och gatorna tömdes. Jaja, alla har väl inte semester. Enträgen och målmedveten som jag är lyckades jag dock till slut hitta en väldigt mysig öppen pub inne på en tvärgata.




















Den vackra staden Delft.




















Cykeltempot var verkligen helt galet. Det peakade nog i Rotterdam. Får man för sig att stanna lite spontant på en cykelbana kan man räkna med att snart bli påkörd. Lite av en chock blev det att komma från Norrköpings ödsliga cykelbanor till det här. Jag tror att även nederländarna (och för all del även belgarna) överraskats av hur tempot ökat i och med elcyklarnas och elskotrarnas intåg - många cykelbanor känns helt enkelt inte anpassade för dessa fordon som ljudlöst kör runt i tjugofem kilometer i timmen.





















Så äntligen fick jag lite andrum, och känslan av att ha kommit ut på landet var välkommen.










Det varade dock inte länge - strax kunde jag se skyskraporna i Rotterdam torna upp sig någon halvmil bort.










Men något som är påtagligt här är alla kanaler - vilka möjliggör att väldigt många får mysiga sjötomter. Så hade jag gärna bott! :)
































Inne i Rotterdam.










Rotterdam kändes som en riktig stenöken. Det har sin förklaring - inte mycket av den gamla staden stod kvar efter bombningarna under andra världskriget, och man tvingades att snabbt bygga upp staden igen. Det blev väl sådär tycker jag, men smaken är olika.










Hittade ändå en idyllisk campingplats.




















Bilden tagen från en gungande bro över den stora floden Rhen. Ifrån Bodensjön har Rhen passerat Schweiz och Tyskland innan den nu strax mynnar ut i Nordsjön. Det var mycket trafik både under bron, men framförallt på den, stora långtradare dundrade förbi mig och gjorde att bron gungade påtagligt. Jag ville ändå ha en bild, men skyndade mig annars över bron så fort jag kunde.





















Här i Baarle-Nassau har någon fått en knäpp, gränsen mellan Nederländerna och Belgien går precis hur som helst och överallt. Flera insprängda bitar av Belgien ligger utspridda i staden, och dessa delar av Belgien har i sin tur flera insprängda nederländska bitar i sig! Eller om det nu var tvärtom.










Detta var helt klart en trend som jag såg på många ställen; att istället för att anlägga sterila gräsmattor överallt, så låter man ängsblommorna växa fritt! Bra för humlor och bin, och även för människorna i förlängningen antar jag.










Jag snirklade mig fram mot Bryssel.










Fick ett blandat intryck av Bryssel - å andra sidan, stora städer gör sig sällan bra medels cykel. Det är helt enkelt för omständligt att cykla - det blir ständiga inbromsningar och accelerationer och aldrig något flyt i cyklingen. Jag tog en vilodag här i alla fall, parkerade cykeln och bara gick runt. Fanns en del att se!









Torget Grand-Place är ju helt klart en syn, med idel imponerande byggnader.









Som till exempel denna, Bryssels stadshus, nästan hundra meter högt och byggt på 1400-talet.










Och några hundra meter därifrån hittas Manneken pis. Eller, det är visst en kopia, den ursprungliga förvaras på något säkrare ställe, lite trist. För övrigt är det väl ändå märkligt att denna konstiga staty ens lämnade idéstadiet :D






























Atomium rekommenderas varmt att besöka om man är i Bryssel!
































Nyss avstigen efter en farsartad bussresa med flixbuss - i sista stund innan påstigningen i Bryssel så hade det dykt upp en massa scouter från ingenstans, inklusive full packning! De kom marcherande till busshållplatsen och bara svämmade över allting. Givetvis skulle de med min buss. De hade dessutom med sig en jävla två-meter-i-diameters stekhäll som de glatt hade tänkt att ta med på bussen också. Jag hade förbokat en plats för cykeln på cykelställningen utanpå bussen, och försökte förgäves få kontakt med den något stressade chauffören. Jag fick till slut surra fast hojen själv så gott jag kunde. När alla scouter väl skohornats in, så dök det upp ytterligare resenärer som skulle med. Då brast det slutligen för chauffören, som godtyckligt började kräva in tio euro extra av dessa människor för att de hade mage att ta med sig väskor på resan. De blev inte supernöjda med servicen och lät chauffören veta det. Jag tyckte nog att man kunde börjat med att slänga av alla stekhällar från bussen först. Börja i den änden. Men jag sade ingenting, för att på så vis hoppas kunna undkomma chaufförens vrede, och tio euro i böter. Min belgiska/franska är inte heller sådan att jag vinner några argumentationer. Jag höll tyst, och höll också tummarna för att min cykel skulle vara kvar när jag väl klev av bussen!
Jo då! Här står jag så äntligen på fast mark, i den franska staden Metz! Allt var lugnt och stilla under stjärnorna och jag packade omsorgsfullt min cykel. Jag lovade mig själv heligt att aldrig åka med flixbuss igen, och det löftet höll jag i över en vecka tills det var dags att åka mellan Hamburg och Köpenhamn. PS. Måste ändå ge Flixbuss en eloge för att de har satt en cykelställning längst bak på bussen, det är mycket uppskattat. Flixbuss, vi vänder blad! :)









Sådärja! Otroligt nöjd med mitt lilla tält (ett Terra Nova Starlite 1), som enkelt får plats mellan handtagen på bockstyret, sjukt praktiskt.









Söderut i gryningen.




















Detta är resterna av en enorm vattenviadukt, byggd av romarna för ett par tusen år sedan, och som gick högt över floden Mosel till odlingarna på andra sidan. Imponerande bygge, måste ha varit ett enormt projekt på den tiden. Men det var väl vinet förstås som var så himla viktigt.




















I grönskan hade folk byggt sina egna små stugor/kojor med tillhörande bryggor utefter stränderna.































Cykling i lugnt tempo.









Den lilla staden Pont-à-Mousson.




















Det blev en lång paus här, det var så vackert och solens strålar hade börjat värma.









































Byn Saizerais






























Här, vid den lilla byn Liverdun hittade jag en fin campingplats alldeles vid floden Mosel. Eller, Moselle, som den kallas i Frankrike. Det blev en tidig tältuppsätting den här dagen, jag hade inte sovit något på natten och var ganska mör.










Jag satt länge och fascinerades av den närmast djungelliknande grönskan som kantade floden.









Jag somnade i tältet på eftermiddagen, upptäckte när jag vaknade att jag inte ätit något - cyklade upp till restaurangen, som då precis hunnit stänga. Fem kilometer österut hittade jag en liten stad med en öppen affär där jag kunde köpa snacks och youghurt. På vägen hem började det ösregna. Och jag fick punktering. Och reservslangen låg kvar i tältet. Bara till att leda hem hojen en halvmil i regnet och tänka på hur karaktärsdanande detta ändå måste vara.









Men för det mesta bestod semestern bara av bekymmerslös cykling.





















































By efter by passerades, den ena vackrare än den andra.









Här kände jag att det fanns fotomotiv nästan överallt.




















I många av byarna så har fortfarande minnesstatyer ifrån de två världskrigen en central plats.




















Jag passerade fortfarande Mosel då och då. Här utanför den lilla byn Fontenoy-le-Château.









Fontenoy-le-Château var en gång i tiden en betydelsefull knutpunkt, med stor handel och kommers. Men det var väl sådär en femhundra år sedan nu. Byn ser dock fortfarande ut som att tiden stått stilla i ett antal hundra år, fascinerande!





















Mosel var bitvis fullproppad med enorma fiskar, som förmodligen är utplanterade av sportfiskarna. Men man undrar ju hur mycket sport det är egentligen, känns som att det skulle räcka med att sätta ner en håv i vattnet ett par sekunder så skulle man få napp.




















Nej, jag vet, man lägger bara inte cykeln sådär, på växlarna dessutom! Nej, och det gör väl jag vanligtvis inte heller, men ibland sker det, bevisligen. :o Men jag tror att på en cykelsemester så bränner man nog ut sig ganska snabbt om man hela tiden skall tänka på att vara rädd om cykeln. Det går liksom inte. Det blir en brukscykel ganska så fort. Lacken och finishen på den här cykeln har jag till exempel gett upp för länge sedan.









De sista dagarna bestod av cykling i breda dalgångar i en mer kuperad terräng. Om två dagar skulle en etapp av Tour de France gå av stapeln här, och folk var väldigt peppade inför det. Flera här ville gärna diskutera detta ämne med mig (trots att de inte kunde engelska och jag inte ett ord franska). Så mycket förstod jag i alla fall, att Tour de France är en stor händelse. Fransmännen och franskvinnorna levde förresten verkligen inte upp till sitt seglivade rykte om att vara otrevliga och snorkiga på den här resan (heller), tvärtom är de jag mött oerhört sociala och pratglada! Även om vi då som sagt inte förstod ett ord av vad vi sade till varandra.









Den här bergskedjan heter Vogeserna , och det hade jag faktiskt inte en aning om innan jag nu googlade. Men den bjöd till och med på en slags passövergång, även om höjdskillnaderna inte var svindlande. Tror att den totala stigningen genom dalen var någonstans omkring 350-370 meter.









Där uppe i klyftan är den, Col de Bussang, högsta punkten på den här vägsträckningen. Cirka 780 meter över havet. På andra sidan var det utförsbacke i någon halvmil.









Utsikt över den lilla byn Urbès.




















Jag rullade till slut in i staden Mulhouse. Nu var jag i Alsace - den här vyn är dock inte särskit representativ för regionen, som annars istället är känt för sina vackra, pittoreska städer, med korsvirkeshus och vindlande gränder. Däremot så påminde vyn faktiskt litegrann om järnvägsområdet i min hemstad Norrköping! Kanske var det ett stråk av hemlängtan som gjorde sig påmind?











Inne i själva Mulhouse var det dock inte så mycket som påminde om Norrköping (eller om någon annan svensk stad heller för den delen). En lugn kvällspromenad i översvallande vackra miljöer satte punkt för det här cykeläventyret, dagen efter blev det tåg och buss hemåt igen. Tack för visat intresse! :)




Tillbaka till Den höga nord