Langsua

Men för att spara det bästa till sist, så börjar vi väl med bilderna från vårturen... jovisst, nyutslagen fjällbjörk och tussilago är ju fint, men en lyckad hösttur är svårslagen! Hursomhelst: det var tidig kväll när jag kom fram till Storhøliseter. Det var i början av juni och vandringssäsongen hade väl precis kommit igång, och jag var således helt själv här den här natten. Jag planerade att gå en tvådagars rundtur, till Storkvolvbua och tillbaka via stugan Skriurusten.









I Jotunheimen låg snön fortfarande kvar.










Det var ett vackert ljus i sommarkvällen, här ser jag mot sydväst, och kanske är det Marsteinhøgda man ser i mitten.









Leden mot Storkvolvbua inleddes på grusväg någon kilometer. Därefter blev det en del skogsvandring som inte var jättespännande, innan man kom upp lite högre.









Men stundtals med fina utsikter.































Här har jag passerat den lilla bergsknallen Febuknappen, och fick nya utsikter söderut.










Här var det oerhört vackert!





















































Storkvolvbua.









På leden mot Skriurusten.









































Gråhøe speglar sig i den blanka Kaldfjorden.









Istället för att gå ända fram till Skriurusten bestämde jag mig för att gena rakt norrut härifrån, för att efter några kilometer komma in på leden tillbaka till Storhøliseter. Det var nedförsbacke, men ändå ganska snårigt att gå, och det var skönt att komma fram till stigen. Därefter blev det en ganska enkel (om än något enformig) vandring tillbaka till Storhøliseter.

Och nu: bilder ifrån höstens tur i samma område!

Jag ankom den här gången söderifrån, något jag starkt kan rekommendera. Gården Liomseter kan ses lite till vänster om bildens mitt, och härifrån kommer man ganska raskt upp på fjället. Det var andra veckan i oktober, de starka höstfärgerna hade bleknat och björkarna hade tappat sina löv










Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, men efter någon halvtimme fick jag fin utsikt österut. Kändes lovande!































Det var jämn stigning uppåt.










Nonstjønnan.










Utsikt mot sydväst.










Därefter kommer man upp på en platå, och får utsikt mot de centrala delarna av Langsua nationalpark, med topparna Skaget, Søre Langsua och Nordre Langsua. Skaget är högst i området, 1686 meter över havet.










Så fridfullt. Solen värmde fortfarande trots att det var sen eftermiddag, och det var nästan vindstilla. Jag fick känslan av att vara på någon slags savann.










Nørdre Langsua, 1553 m ö h.































Stigen vek av norrut och upp över en liten höjd, och man fick utsikt över nästa dal. Långt där borta på sluttningen kan man se Storkvolvbua. Och såklart Rondanes toppar längst bort.










En omväxlande vandring medan solen sakta var på väg ned.




















Sjön Vietjønnet, med cirka en kilometer kvar till Storkvolvbua. Jag gick sakta, sakta, för att inte den här härliga vandringen skulle vara över för snabbt. Visst är det härligt att få komma in i stugvärmen efter en dags vandring, men sådana här kvällar på fjället är en ynnest att få uppleva.









Men till slut når man ofrånkomligen det sista krönet. Jag får återse Storkvolvbua, som jag besökt bara fyra månader tidigare. Vilken underbar kväll!









Dagen efter följer jag leden mot Skriurusten. Det är en kort vandring, bara cirka åtta kilometer. Men jag tog många raster och timmarna flöt ändå.










Utsikt västerut mot Marsteinhøgda.































På den grå kammen där borta går leden mot stugan Storeskag. Det såg lite spännande ut, och jag hade planer på att ta den turen nästa dag.










Kaldfjorden.










Sikkringshyttan på Skriurusten är kanske inte den mysigaste man kan tänka sig. Nu var jag ju i och för sig ensam där, jag kan tänka mig att det kan bli rejält mysigt, kanske till och med i överkant, om varenda bädd skulle vara upptagen! Man vet ju aldrig vad man möts av innan man kommer till en stuga. Jag hade faktiskt förbokat en bädd när jag hade täckning tidigare under dagen, säng nummer 10 kändes bra! Föga anade jag då att utrymmet till taket skulle vara cirka tjugo centimeter. Osis! Jag tog mig dock friheten att flytta ned till nummer sju som kändes lite mer som en normal säng :D










Men lite mysigt blev det allt. Jag var vaken länge, läste, la in ett nytt vedträ i kaminen, kokade en kopp kaffe. Var ute en sväng och tittade på stjärnhimlen. Det är något som sker med mig varje gång jag sitter med en DNT-kopp framför mig, jag får lyckokänslor bara jag ser en sådan kopp. Ofta har det gått en hel lång vinter sedan förra gången. Kanske har det att göra med alla härliga minnen och allt fint som jag upplevt i just en sådan kopps omedelbara närhet? Som en slags betingning? Kanske borde jag ta med mig en kopp hem nästa gång? :)










Dagen efter var jag igång tidigt. Det hade funnits lite mobiltäckning i sikkringshyttan (i huvudhyttan var det noll täckning), och jag hade kunnat kolla väderprognosen. Denna dag skulle bli fin, men morgondagen skulle bjuda på konstant snöande och fem minusgrader... Jag bestämde mig för att ändra mina planer och istället gå tillbaka till Liomseter denna dag. Det skulle bli lite långt, cirka 23 km, men jag hade lätt packning och stigarna var lättgångna. Ville inte pulsa i snö, och bilen som stod parkerad i Liomseter hade dessutom sommardäcken på, så det kändes som det rätta att göra.










Det hade varit minusgrader under natten, is på de små vattnen.










Oerhört vackert. Nordre Langsua (1553 möh) längst till vänster.










Drömväder och drömtillvaro. Jag tog en lång fika och ringde hem här uppifrån.









Utsikt mot sydväst.










Jag fick återigen känslan av att jag spanade ut över en savann. Det var bedövande vackert. Höjdskillnaden mellan berget där framme och dalens botten är faktiskt inte mer än ett par- trehundra meter, men det är någonting med rymden och den fria sikten som gör att man känner sig så liten och att omgivningen känns så mäktig. Alla referenspunkter försvinner - man vet inte om berget där borta är tvåhundra meter högt eller tusen! Och det spelar heller ingen roll.





















När man kommer ned en bit passerar man Vesterheimsbua, en av Gausdal Fjellstyres öppna hytter. Det finns en handfull sådana i området, kanske inte lika ombonade som DNT:s hytter, men har säkert hyst många tacksamma vandrare genom åren.










Utsikt norrut.





















Skaget.




















Det finns får i området, därav de kilometerlånga staketen.










Bara tre kilometer ifrån Vesterheimsbua ligger Langsubua, en annan av Gausdal Fjellstyres öppna hytter. Jag hade haft denna stuga som en nödlösning ifall vädret skulle blivit dåligt redan idag, men det var ingen fara. Det hade mulnat på lite, men det var varmt i luften. Klockan var bara tidig eftermiddag, och jag bestämde mig för att fortsätta mot Liomseter.




















Enkel och njutbar vandring här uppe. Det var i stort sett svag utförslutning hela vägen.










Där framme ses den sista lilla bergsknallen innan stigen för nedåt igen.










Fossbekken.









Och uppe på höjden så bröt solen äntligen igenom molntäcket igen och jag fick en sista utblick över detta vackra område, nu dessutom skimrande i guld. Jag framstår nog lite som Langsua Salesperson of the year, men för mig blev detta område oväntat ett litet paradis!









Skardtjønnan.









Fyrtiofem minuters vandring ner till Liomseter, och därefter färd hemåt, tack för denna gång!

Tillbaka till Den höga nord