Sas hade lyckats skicka min och ett antal andra passagerares bagage till fel flygplats, vilket förorsakade en rätt rejäl försening (och viss irritation ;) I just den här stunden, då jag tog denna bild var dock humöret på topp. En sista kaffe latte avnjöts i solen, sedan skulle en buss ta mig ut i vildmarken. Den sedvanliga förväntan bubblade i kroppen!










Jag hade precis stigit av bussen vid Russånes, och fick direkt det vackra Ørfjellet i blickfånget.










Efter en kort sträcka på väg börjar den DNT-märkta stigen upp mot fjället. Man fick vara lite uppmärksam för att inte missa den. Jag tog sikte på Storengdalen.










Efter en ganska brant och svettig stigning, då man som alltid under en vandrings inledande sträcka inser att varenda rem på ryggsäcken behöver justeras, var jag uppe på en platå. Här glesnade skogen, och i alla riktningar kunde man se majestätiska toppar torna upp sig! Det hade hunnit bli tidig kväll och myggen gjorde sig rejält påminda, men med myggnät över kepsen och en tät jacka så var det uthärdligt. Jag blev inte vansinnig, upptäckte jag till min lättnad (some beg to differ).










Saterfjellet.










Ørfjellet på andra sidan Saltdalen blev vackrare och vackrare med sina spretande toppar.










Uppe på kalfjället har man en fin vy inöver dalen mellan Solvågtind och Båtfjellet. Solvågtind, som skulle komma att se helt annorlunda ut några dagar senare, ger ett ganska beskedligt intryck från detta håll.

































Båtfjellet och Solvågtind (igen). Ja, det blir kanske en del upprepningar här, men jag blev verkligen helt betagen av den vackra naturen, och tog många bilder.










Saterfjellet och Galagaldalen i kvällssol, magiskt! Jag hade egentligen planerat att gå någon halvmil ytterligare den här kvällen, men bestämde mig där och då för att detta bara måste bli min tältplats för natten.










Morgonen efter låg molnen lågt över Storengdalen.





















Björkskogen uppe på platån var idyllisk.










Utsikt inåt Storengdalen. Det blev en stunds vandring på landsväg där nere, innan stigen tog vid som skulle leda mig mot Balvatnet.










Frodigt längre in i dalen.
































Jag hade haft tankar på att eventuellt övernatta i den öppna "gammen" där framme (norsk benämning på en slags avancerad koja), men jag avfärdade tankarna ganska snabbt när jag kikat in. Det var rått och smutsigt och inte särskilt inbjudande... Klockan var heller inte särskilt mycket, så jag bestämde mig för att fortsätta vandra.




















Efter den sista uppförsbacken öppnade dalen upp sig. Och en sådan vacker dal sedan! Här lider man inte brist på fina tältplatser, men jag ville gå ännu en bit.





















Här ungefär delade sig stigen, och jag tog av uppåt sluttningen, cirka fyrahundra höjdmeter.










På äldre kartor är en bro utritad över älven där nere. Den är dock bortspolad och finns inte kvar, och en stark varning utfärdas för att vada vid hög vattenföring på just det stället där leden går. Jag träffade dagen efter ett trevligt sällskap ifrån Holland som förletts att vada här - Vattnet hade varit bröstdjupt, och ganska strömt. Det hade tydligen varit en närmast traumatisk upplevelse, och när jag visade dem varningstexten på min nyare karta så föll bitarna på plats för dem. De syntes blekna en aning återigen av tanken på hur det hela hade kunnat utveckla sig.





















En sista blick mot det majestätiska Saterfjellet, nu med toppen dekorerad med moln.










Väl uppe vid krönet väntade nya, hisnande vyer. Sulitjelma imponerar några mil bort med sitt alpina massiv.










Tverrfjellvatnet, till största delen islagd.






















































Balvatnet låg blank nere i dalen.










Sjön ramas in på ett underbart vis av Sulitjelma i nord och gränsfjället Nordre Saulo i öster. Som svensk kan man inte klaga på representationen, Nordre Saulo var hypnotiserande vackert! Även om den högsta punkten faktiskt ligger på norsk sida.










Nordre Saulo, 1756 m ö h. Klockan var tjugo över åtta på kvällen, och det var strålande sol.





















Ytterligare en fin tältplats, Sulitjelma i fonden. Jag hade för i år köpt ett nytt liggunderlag, ett uppblåsbart Thermarest neoair xtherm max regular (puh!). Kostade en slant jämfört med andra liggunderlag men visade sig vara värt varenda krona. Jag tycker ofta att det kan bli lite kallt om nätterna även på somrarna, men sov fint hela natten utan att vakna på det här varma och sköna liggunderlaget. (Nej, jag är inte sponsrad tyvärr ;)
































Detta var holländarna jag nämnde tidigare. Ett par timmar efter den här bilden togs stötte jag ihop med dem utefter leden mot balvatnet då de satt och fikade i solskenet.










Visa av erfarenheten från gårdagen (gissar jag) stod de länge och rekognoserade vattendraget innan de kom över.





















Tillbakablick mot därifrån jag kommit dagen innan. Storfjelltoppen, 1331 m ö h i mitten på den här bilden.





















Svenska toppen Årjep Saulo till vänster i bild.





















På andra sidan av sjön ligger DNT-stugan som jag tänkte övernatta i, Balvasshytta. Stugan var liten och spartansk och är sällan besökt enligt loggboken. Men den erbjuder värme, okej sängar och tak över huvudet och det tas tacksamt emot uppe på fjellet.










"Turistföreningen kommer genom stickprov kontrollera att gästerna har registrerat sig" står det på ett anslag i hyttan. Man måste ju ändå beundra pliktkänslan hos den DNT-kontrollant som tar sig två mil ifrån närmsta bilväg för att göra ett stickprov i den här stugan. "- Nähe, ingen här idag heller, jag kommer väl tillbaka imorgon då." :D





















En strand vid Balvatnets södra ände.










Jag skulle under dagen vandra ända ned till Trygvebu, först i Skiejdevagge (som dalen heter här uppe) och sedan i Skaitidalen som dalen heter längre ned.










En vacker dal utan större dramatik, men ändå med stora höjdskillnader. Nordre Tausa där borta reser sig tusen meter över dalbotten.





















Tillbakablick norrut.










Då man passerat trädgränsen blir dalen trängre och mer ravinartad. Strax därefter får man vyn över Argaladhytta, en av DNT:s äldsta hyttor i området. Jag valde dock att gå vidare till den betydligt modernare hyttan Trygvebu, som ligger ett par, tre timmars vandring längre ned i dalen. Jag hade en förhoppning om att det skulle vara mobiltäckning där, vilket stämde. Det fanns även el och kylskåp i stugan, vilken lyx!










Ett vackert vattenfall drar uppmärksamheten till sig. Den lilla badbassängen under ser ju inbjudande ut, men vattnet är tyvärr till stor del smältvatten och temperaturen är därefter.





















Flera vackra vattenfall i Skaitidalen, som här närmast liknar en djungel. Hala rötter på stigen gjorde att det var lätt att halka i grönskan.










Denna bild är tagen dagen efter. Jag pustade ut och kunde lättad se ned på gården Skaiti. Här är det nog dags för den här berättelsens andra rekommendation: när du skall lämna Trygvebu, följ inte anvisningarna på skylten strax nedanför Trygvebu som pekar mot Graddis (tror jag) och som går över en bro över älven. Stigen på andra sidan bron är obefintlig, och du kommer att få bana din väg genom höga snår för att komma de hundra höjdmetrarna upp till gården Brattli. Jag lyckades efter mycket slit att ta mig upp, men det var inte lätt. Följ helt enkelt bara bilvägen ifrån Trygvebu istället, så besparar du dig själv mycket svett och svordomar!










Det blev sedan några kilometers vandring på väg. Här ser man tillbaka in mot Skaitidalen.










Klibbo, 1342 m ö h.










Plötsligt fick jag utsikt västerut igen, och kunde se fjällen på andra sidan Saltdalen. Det var augusti, men fortfarande ovanligt mycket snö kvar i fjällen.










Vandringen fortsatte genom ett naturreservat bestående av vacker naturskog. I bildens mitt kan man här se dagens vandringsmål, Graddis. Jag hade hoppats på att kunna köpa lite proviant där, men matförsäljningen hade de slutat med. När jag frågade värden om det då möjligen fanns mat att köpa på campingen som enligt kartan ligger en bit bort i dalen fick jag svaret att den campingen har stängt. Området här vid gränstrakterna andas inte direkt framtidstro och optimism. I Graddis fanns det dock dusch och ett litet kök och jag bestämde mig för att slå upp tältet här. Myggen var otroligt jobbiga den här kvällen, så den mesta tiden tillbringade jag i tältet och väntade på nästa dag då jag skulle få gå vidare mot Lønsdal.










Dagen efter började med ett par hundra meters stigning upp på kalfjället. Det var ungefär en och en halv mil till Lønsdal. Jag kastade en blick tillbaka österut och jag måste erkänna att det kändes lite i bröstet då jag såg mitt fädernesland ett par kilometer bort. Stolthet och hemlängtan, jag blev en aning överraskad av att det kändes så starkt.










Utsikt bort mot Skaitidalen.










Junkerdalen med Solvågtinden i mitten. Topparna var tyvärr insvepta i moln.
































Viskisfjellet.










Vestre Viskisfjellet erbjuder en fin liten strand.





















Utsikt ned i Saltdalen. Järnvägen över saltfjellet, som används än idag, byggdes av tyskarna under andra världskriget. Fast, det är ju egentligen en felaktig beskrivning, de som byggde järnvägen under fruktansvärda förhållanden och som ofta dukade under för svälten, kylan, sjukdomarna eller nazisternas kulor var jugoslaviska, ryska och polska krigsfångar. Dessa bodde i arbetsläger som var jämnt utspridda utefter hela Saltdalen. Ungefär där Lønsdals hotell (vars gråa tak syns svagt i mitten av den här bilden) ligger idag låg under kriget ett sådant arbetsläger. DNT:s hytta Lønsdal ligger cirka 200 meter sydost om hotellet. Här bodde jag en extra dag, och tog tåget ifrån Lønsdals station till Røkland där det finns butik. Maten började sina, och jag fyllde på för ytterligare någon vecka. Jag passade också på under min vilodag att besöka hotellet för en öl, vill man så serveras här också middag och frukost. Priserna är såklart på norsk nivå, men kanske tycker man att man har gjort sig förtjänt av detta efter en tids vandring.





















Det var vacker utsikt norrut i Saltdalen innan jag kom ned i dalen och korsade Lønselva på en rejäl hängbro.










Kjemåvatnet, väster om Lønsdal.





















Fin stig uppåt.





















Den karaktäristiska Lønstinden, 1506 m ö h.










Leden följer Kjemåbekken en bit inåt dalen.





















Ørfjellet, 1752 m ö h.





















Stenigt högre upp.










Uppe på sträckans högsta punkt uppenbarade sig topparna i Svartisens nationalpark i väster. Jag var på väg mot Saltfjellstua, en dagsetapp på bortåt två mil.










Lønstindvatnet på 1068 meters höjd.





















Tillbakablick mot Lønstinden.










Naturen var omväxlande, och vädret likaså. Under ett par kilometer var det stenigt här uppe.





















Utsikt norrut.





















Vyn var berusande! Solen lyser tyvärr rakt in i kameralinsen, men Søre Bjøllåvatnets turkosblå vatten i kontrast till grönskan och de snötäckta topparna var en otroligt vacker syn.










Två fiskare där nere vid strandkanten. Jag hade bara någon kilometer kvar till Saltfjellsstua, och var ovetande om att dagens största utmaning fortfarande väntade - Bäcken ifrån Raudiskardet var oväntat stor och kom som en obehaglig överraskning när jag trodde att jag i princip redan var framme.










Bjøllådalen söderut. Saltfjellsstuas tak syns till höger i bild.










Hängbro över Bjøllåga.










Dagen efter var vädret annorlunda.





















Dessa murkna stolpar är resterna av telegraflinjen som gick här - jag vandrade nu på Telegrafruta! Här gick all kommunikation mellan sydnorge och nordnorge på 1860-talet och några decennier framåt. Precis här! Ett samtal i taget. Det känns ju rätt konkret. Och aningen mer lättöverskådligt än allt som flyger omkring nuförtiden i det där cyberspace. Hursomhelst, detta var den absoluta hi-end teknologin för 150 år sedan, man kan dock inte utesluta att det fanns vissa, enklare, människor som fortfarande kommunicerade muntligen med varandra. ;)










Midtistua.





















Återstod en halvmil enkel vandring utefter Nordre Bjøllåvatnet innan jag nådde Bjellåvasstua.










Vid sjön ligger en gammal stenhytta med denna klenod i. Telegrafledningen blev så småningom en telefonledning, kanske tillhör detta föremål den generationen.










Framme vid Bjøllåvasstua.










Femhundra meter väster om stugorna, och 150 höjdmeter uppåt fanns det svag mobiltäckning!










Tillbakablick mot Nordre Bjøllåvatnet. Jag hade påbörjat min sista dags vandring för den här gången. Jag var på väg mot Saltdalen igen.










Telegraf-lina.











































De sista trehundra höjdmeterna ned till bilvägen i Saltdalen gick genom vacker naturskog. I Langånes fick jag vänta i ett par timmar på bussen tillbaka till Bodø, lycklig efter den underbara vandringen och lycklig för att jag snart skulle få ta en varm dusch.










Baren på Scandic hotel i Bodø kan rekommenderas :)










Utsikt över de vackra Børvasstindane och det (inte lika vackra) centrala Bodø. Sammanfattningsvis kan jag säga att Nordnorge var en mycket trevlig ny bekantskap, och jag kommer säkert att återvända hit! Tack för att du tagit del! :)



Tillbaka till Den höga nord