Tankarna på en cykelsemester hade väckts under våren. Spontant så kändes det ju inte som världens mest äventyrliga semester. Kanske lite väl mycket medelålders? Å andra sidan så brukar ju jag fjällvandra på semestern, och ärligt talat, det kanske inte heller låter jättespännande i andras öron... Jag beslutade mig för att göra ett trevande försök i alla fall. Jag var relativt otränad, och aningen orolig inför höjdskillnaderna i Norge. Men det gick över förväntan. Jag lärde mig att med många raster så besegras även den längsta uppförsbacke. (Och efter uppförsbacke kommer nedförsbacke. Och efter regn kommer solsken och såvidare, va :)
I alla fall. Den största energidräneraren på resan var inte uppförsbackarna, utan Statens Järnvägar, som inte låter folk ta med sig cykeln på tåget. Detta komplicerade hemresan oerhört. Jag fick en aptråkig ofrivillig övernattning på en regnig campingplats i Charlottenberg. Tack SJ för den roliga midsommaraftonen. Jag fick sedan pussla med buss och andra tågbolag tills jag kom till Örebro, men där var det stopp. Återstod bara att göra det jag redan hade gjort i en vecka - trampa. Och det är ju i och för sig inte det sämsta. Färden genom Närkes och Östergötlands landsbygd var en fin upplevelse. Ljudlöst rullade jag genom by efter by, och fick tid att verkligen uppleva landskapet. Cykelsemestern gav faktiskt, aningen oväntat, mersmak.
Nästa år kanske jag cyklar i Tyskland. Stay tuned.
Klicka på bilderna för att förstora dem.
Andra nattens camping, sju mil från Stavanger. Batteriet till kameran var laddat igen och jag kunde börja fota.
Stavanger verkade för övrigt vara en ytterst välmående stad. Jag cyklade runt litegrann - inte en enda grå betongförort så långt ögat nådde. Bara nybyggda, vackra villor överallt. Oljemiljonerna verkar rulla in som de ska, och de nyblivna oljemiljonärerna bygger sig en Astrid Lindgrensk bullerby-stad.
Giljastølens camping.
Utsikt mot Gilja nere i dalen. Detta är i närheten av Frafjorden.
Sådana där Pepsi-automater ser man inte varje dag!
För att inte bli överkörd i de nya långa, mörka tunnlarna så valde jag den gamla vägen istället. Den verkade dock inte underhållas längre. Jag kastade oroliga blickar uppåt berget för att upptäcka eventuella stenras.
Naturen gör sitt bästa för att återerövra förlorat territorium. Stenar och mossa gömmer vägen mer och mer. Här blev det till att bära cykeln.
Ska det vara så här länge till, undrade jag... Men kort därefter kunde jag som tur var lyfta över cykeln på den nya vägen igen.
Uppåt i Øvstabødalen.
Hunnedalen.
Och sedan utförsbacke i ett par mil :)
Övernattning på en till synes övergiven campingplats utefter Suleskarvegen. Snow racern som står där lutad mot husvagnens vägg skvallrar om att jag är där lite off season.
Den kraftiga stigningen upp på fjället hade börjat.
Jag har ju tidigare framfört kritiska åsikter om naturskyddet i Norge. Det skydd som finns, i form av nationalparker och naturskyddsområden, omfattar oftast bara kalfjället. De skogklädda dalarna som skär in mellan bergsmassiven är ofta undantagna från skydd - vilket jag tycker är väldigt synd. Samtidigt har jag förståelse för att enskilda markägare gärna vill stycka av sin mark och sälja tomter (som för ett halvt sekel sedan ansågs tämligen värdelösa i jämförelse med idag). Vem vill inte tjäna pengar, liksom? Speciellt när man kan göra det utan arbetsinsats. Ärvd mark, där förfäder tidigare slitit i sitt anletes svett för att bruka jorden, säljs nu bort av arvingarna, till penningstarka stadsmänniskor. Maximum output med minimum input, det är ju bara att gratulera! Själv hade jag säkerligen gjort samma sak, skall lite skamset erkännas. Men förlorarna är ju de som värdesätter den orörda naturen i södra Norge. Jag tycker att det har gått för långt, och staten borde ha förebyggt detta för länge sedan genom att köpa upp mark innan boomen startade. Fler dalar i södra Norge borde åtnjuta samma skydd som högfjällsnaturen.
Här var det vackert.
Om du någon enstaka gång skulle kunna lägga ifrån dig de där kakorna som du så krampaktigt håller fast i, Johan, så kanske du skulle slippa att gå upp i vikt på din cykelsemester.
My Precious! :)
Jag kunde ligga och rulla i 50 km/tim i vad som kändes som en evighet. Spännande och nästan lite läskigt att köra så fort på cykel - men härligt. Det slår de upplevelser som jag haft av motorcykelsemester, faktiskt. Dock skall sägas att jag nog var en ganska feg och försiktig motorcykelförare.
Snart nere i Setesdal. En underbar dalcykling väntade.
Samhället Valle ligger mellan branta, höga bergsväggar.
Einangfjellet var en lite märklig bergsformation mitt i dalen.
Den gamla kyrkan i Bykle var den finaste kyrkan under resan. Och den minsta.
På Byklestøylanes camping hade jag tänkt att övernatta, men det var stendött. Bestämde mig för att cykla vidare till Hovden. Där kunde jag dessutom få mig ett par öl!
"Badeland" står det på den vita vägskylten. Stavanger- och Kristiansandsborna är i färd med att bygga om Hovden till ett mini-Stavanger. Jag vill gärna ha en stuga på fjället någon gång, men då skall den nog ligga i en lite mer icke-urban miljö... I Hovden verkade folk nästan lika stressade som i stan. Kanske tänker de bekymrat på de fem miljoner som de har betalat för sin stuga där i Hovden? Och nu så kommer oljekrisen, liksom! I tillägg så är skidsystemet i Hovden högst mediokert, om det nu är utförsåkning man vill åt. Men okej, folk får väl göra vad de vill med sina pengar, antar jag. :)
Cykling i arla morgonstund, för att hinna med bussen från Haukeligrend. Jag såg inte en enda bil på tre mil.
Vacker utsikt ned mot Haukeligrend, och europaväg E134. Den vill man inte cykla på! Bilar och lastbilar kör som dårar. Någon timme efter att denna bild togs sussade jag sött på bussen, på väg mot Oslo.
Tillbaka till Den höga nord
