free hit counters
web analytics


Paris till Limoges

och

Tarbes till Huesca


- en cykeltur i april/maj 2016


Tunga parfymdofter. Det är egentligen mitt bestående minne av Paris, den korta stund jag var där. Det, och värkande axlar. Jag hade packat ned cykeln i min inköpta praktiska cykelväska från Nya zeeland och den ser då bedrägligt lätthanterlig ut. Man glömmer lätt bort att det ändå är cirka tjugo kilo oformlig bråte som skall bäras över ena axeln... ända tills man gått ett par kilometer med den det vill säga. Jag hittade ett pendeltåg till slut, och tog mig ut ur den värsta storstads-smeten innan jag satte ihop cykeln. Jag ville söderut för att utforska Frankrike, detta med europeiska mått mätt enorma land, som jag ändå visste så lite om. Jag hade tänkt att ta mig ända ned till Pyrenéerna, som jag i alla fall hört skulle vara vackert! I Limoges tvingades jag att tänka om. Ett par nödvändiga vilodagar gjorde att jag spräckte tidsschemat... Så för att inte gå miste om Pyrenéerna så satte jag mig på ett tåg till Tarbes, vid foten av den mäktiga bergskedjan som skiljer Frankrike och Spanien åt. Tre dagar tog det sedan att korsa bergen från norr till söder, och det var en verklig cykelupplevelse.
En sak som ofta slår en då man färdas bland bergen är att väldigt mycket är sig likt från land till land. Det spelar liksom inte så stor roll vilken nation man råkar befinna sig i, man ställs inför liknande utmaningar i bergen vare sig man är i Tyskland eller Spanien. Människorna som bor här uppe i bergen är nog i första hand bergsfolk.
Pyrenéerna gjorde starkt intryck på mig, hit vill jag gärna återvända, och då gärna med vandrarkängorna på. Vi får väl se!


Klicka på bilderna för att förstora dem.





Ja, då har man sett Triumfbågen då. Eiffeltornet avhandlades på samma pliktskyldiga sätt kan man säga. Jag vill gärna tillbaka till Paris någon gång, men då tänker jag ta med mindre bagage. ;)











Första dagens cykling hade tagit mig till den charmerande staden Chartres.












Den över allt vakande 113 meter höga katedralen i Chartres var en imponerande syn. Den byggdes på 1100-talet och där inne skall enligt sägnen en tygbit ifrån jungfru Marias klänning finnas bevarad. Tydligen vallfärdar pilgrimer hit i stora mängder av den anledningen.











Jag tog mig snabbt ut på landsbygden. Här var det åkrar och sädesfält så långt ögat kunde nå.


































En bild som får symbolisera mina intryck ifrån cykeldagarna på Frankrikes landsbygd - det kändes som att det mesta stod stilla, eller var övergivet. Som att det var siesta hela tiden. Jag cyklade igenom små idylliska byar, och det var fridfullt näst intill bristningsgränsen. Var fanns alla människor???











Vägnätet är ordentligt utbyggt här i norra Frankrike, och det var inga problem att hitta underbara småvägar som slingrade sig fram mellan rapsfälten. Då och då kom det en bil. Eller en traktor.












































Det var i slutet av april, och försommaren stod i blom!











Jag passerade genom by efter by, alla med samma vykortslika miljöer. Men avsaknaden av människor och caféer gjorde att det nästan kändes som kulisser. Var höll alla hus? Jag minns att jag här var väldigt törstig, men någon affär som var öppen hade jag inte hittat på hela dagen. Vi talar ju om landsbygdskris här i Sverige, kanske är den ingenting jämfört med den i Frankrike. :o





















Några mil söder om Châteaudun där jag övernattat cyklade jag någon halvmil igenom den här vackra lövskogen. Skog hade varit ett sällsynt inslag hittills under min cykling.






















Monument över stupade soldater i de två världskrigen. I dessa delar av Frankrike finns det väl inte en by som inte upplevt krigets fasor. Att en vanlig dödsorsak skulle vara att stupa i krig känns ju idag för oss lyckligtvis ganska främmande, under första halvan av nittonhundratalet var det dock för de flesta européer en realitet man fick förhålla sig till.











Jag rullade till slut in i den vackra staden Blois.











Utsikt över Blois, där jag fick stanna en extra natt på grund av ett enormt skyfall som jag bestämde mig för att vänta ut. Blois var en riktigt trevlig stad! Floden Loire rinner genom staden, och jag följde Loire-dalen ett stycke.











Ja, du ser ju.











Dagen efter var solen tillbaka. Den riktiga sommarvärmen hade dock inte infunnit sig ännu.






















Någon enstaka gång såg underlaget ut såhär. Jag hade dock köpt ett par nya continental gp4000 sII innan resan, vars punkteringsskydd fungerar utan anmärkning. Jag fick inte en enda punktering på turen, trots att jag kör med smala racer-25:or.

































I den lilla staden Loches sov jag en natt. Jag hade tänkt att handla lite grejer här, men fick den här dagen lära mig ytterligare något nytt om Frankrike - affärerna håller stängt på måndagar! Det hade jag ingen aning om. Jag hade i och för sig tyckt att det hade varit anmärkningsvärt generösa öppettider under söndagen, det kunde ju gett en ledtråd kanske.











Ytterligare ett vykortsmotiv.

































Vid ruinerna av ett gammalt slott i den lilla staden Angles-sur-l'Anglin.






















Angles-sur-l'Anglin var en vacker by.











Rast i den lilla och stilla byn Lathus-Saint-Rémy. Jag hade natten innan sovit på det underbara pensionatet Molanta Farm, sex mil tidigare, och var på väg till Limoges. Denna dag blev det till slut tolv mil på cykeln, och inflammationen i hälsenan gavs chansen att verkligen blomma ut. Det var osmart av mig.






















Jag tror att detta är i staden Bellac.











Så här enkelt, SJ, kan det vara att transportera cyklar på tåg. SJ måste tyvärr vara Europas mest cykelfientliga tågbolag, ingenstans under mina resor har det varit problem att få med sig cykeln på tåget - ja, förutom i Sverige då.











Jag hade faktiskt lagt märke till den annorlunda dryckeskulturen här, även om jag inte anammade den - här drack man oftast konjak i barerna! Jag höll mig till öl, möjligen ett glas vin när jag ändå var i Frankrike. Här är jag närmare bestämt i Tarbes, för att strax lite nervöst attackera stigningarna i Pyrenéerna.











Som en massiv, ogenomtränglig vägg i söder tornade de upp sig, bergen. Det var så markant! En rysning av upphetsning gick genom kroppen då jag fick den här vyn.

































Jag följde väg D934 in mot Laruns där jag stannade en natt.











Torget i den vackra staden Laruns.






















Små byar ligger längre in i dalen.











En märklig plats, alla häckar är skulpterade till rektanglar?! Tydligt är att någon har för mycket fritid. Samma person säger kanske detsamma om mig ;)

































Storslaget landskap här, dock ganska kallt, och regnet kommer och går.






















Till slut uppe över trädgränsen. Jag hade sett fel på kartan, och stigningen var dubbelt så många höjdmeter som jag trott när jag började cykla på förmiddagen. Jag upptäckte det den hårda vägen. ;)

































Regn- och vindpinad. Inte många plusgrader här uppe.











Efter trettonhundra höjdmeter var jag så uppe på vid Col du Pourtalet på 1794 meters höjd. Det var en del kommers här och den tackade jag gladeligen ja till.











En öl och en kaffe, tack! Det brukar ofta leda till förvirring, och i kombination med språkförbistring verkar personalen ofta tro att jag ändrat mig, att jag först ville ha det ena, men sedan ändrar mig och vill ha det andra. När jag framhärdar får jag ibland en oförstående fråga, "- hot and cold?". Jag gillar kombinationen. :) Kaffet ger koffeinkicken, och ölen tar samtidigt udden av den högsta peaken och landar mig mjukt ;) Jag satt kvar ganska länge och njöt av värmen i caféet och lät kläderna torka lite.










På spanska sidan var det nedförsbacke.


































































Rast efter en lång tunnel. Att cykla i nedförsbacke låter ju enkelt men det krävs att man håller koncentrationen uppe, speciellt som sagt i tunnelkörning.











Embalse de Búbal heter denna vackra sjö.











Bergen på andra sidan, delvis höljda i moln tyvärr, når upp mot 2600 m ö h. Efter denna sjö vidgades dalen och jag hade ett par mils platt körning innan jag inkvarterade mig för natten i staden Sabiñánigo.






















Nästa dags körning bestod av ett sista bergspass att ta sig över innan slättlandet i Spanien började. Jag hade överraskats av kylan, jag hade hoppats kunna glida fram i behaglig svensk sommar-temperatur, men här var det bara ungefär nio-tio grader varmt. Det var den 8:e maj. Ja, kanske svensk sommar ändå då om jag tänker efter.











Paus efter en av flera långa tunnlar.






















Mynningen av resans sista tunnel syns som ett svart hål i berget där borta. Det var påtagligt hur landskapet förändrats sedan jag kommit in i Spanien, betydligt torrare landskap på den här sidan gränsen.











Någon mil kvar till Huesca där jag packade ihop cykeln för den här gången! Adiós!










Tillbaka till Den höga nord