Härjedalen -94 | Jämtland -96 | Jotunheimen -99 | Jotunheimen -00 | Trollheimen -01 | Tafjordfjella -03 | Skarvheimen -04 | Trollheimen -05 | Romsdalsfjella & Reinheimen -06 | Rondane -06 | Huldreheimen -07 | Breheimen -08 | Sunndalsfjella -08 | Stavanger-Haukeli (cykel) -09 | Dovrefjell -09 | Haukeli-Fagernes (cykel) -10 | Travemunde-Bodensee (cykel) -11 | Bodensee-Genua (cykel) -12 | Breheimen -12 | Lissabon-Alicante (cykel) -14 | Breheimen & Stølsheimen -14 | Fjordruta -15 | Frankrike & Pyrenéerna (cykel) -16 | Skarvheimen -16 | Italien (cykel) -17 | Junkerdal & Saltfjellet -17 | Narvikfjella -18 | Abisko-Vakkotavare (Kungsleden) -18 | Møre og Romsdal -19 | Saltfjellet -21 | Tafjordfjella -21 | Jotunheimen -22 | NederlŠnderna, Belgien & Frankrike -22 (cykel) | Alvdal Vestfjell -23 | Langsua -23



Trollheimen

...i juli 2005


Trollheimen är verkligen vackert. Jag visste ju sedan tidigare att det var fint, men ändå blev jag på nytt överväldigad av området. Samtidigt som det är ett verkligt alpint fjällområde, så finns det lummiga gröna dalar som skär mellan de spetsiga topparna.



Några minnen från turen:


* Solen. Den sken oavbrutet. Detta var nog den varmaste fjällvandring jag upplevt.

* Min tunga packning. Skärpning till nästa gång, Johan.

* Tveksamma snöbryggor, forsande älvar.

* Trevliga Pål och Petronella, som jag träffade vid Naustådalens nödhytta! Hej, om ni skulle råka se detta! Jag var enormt sliten i hettan, men att träffa dem gav mig ny energi att fortsätta ned till Kårvatn. De var för övrigt de enda jag träffade på stigarna under fyra vandringsdagar.


Klicka på bilderna för att förstora dem.




På väg in i Övstbödalen söder om Surnadal.










Tyvärr vet jag inte vad berget i mitten heter. Kan det vara Inre och Yttre Sula? *Updated* Jo det var det. Lustiga namn förresten.










Den här stenhyttan låg på bergssluttningen, byggd av folket nede i dalen. Kamerans blixt gör att det kanske inte ser lika mysigt ut där inne som det egentligen var...










Fjorden där borta. Utsikt från stenhyttan.










En bit upp mot Honnstadknyken, och utsikt mot bergen norr om Surnadal.































Utsikt norrut. Turens första får siktades i mitten av bilden!
































Surnadal, där turen började, ligger tusen meter längre ned.





















Toppröset på Honnstadknyken, 1071 m ö h.










Trollhetta i bildens mitt, långt där borta. Snota är det höga massivet till höger i bild.




















Söderut från Honnstadknyken. Just då kändes det som att myllret av spetsiga, snöklädda toppar inte stod Jotunheimen efter på något sätt.










































Fagerlidalen mot söder, med Snota till vänster och Fruhötta till höger.





















Den här forsen ser inte så stor ut på bilden, men jag hade aldrig klarat att korsa den. Redan nere i dalen var jag skeptisk, och när jag hörde dånet redan en kilometer ifrån forsen ställde jag in mig på att vara tvungen att gå en rejäl omväg för att komma runt den.










Men - Statskraft hade stängt av halva forsen! En väldig tur för mig i det läget.










Den skogklädda Fagerlidalen.










































Den perfekta tältidyllen? Vackert väder, mjukt underlag, en uppfriskande, brusande älv i bakgrunden. Och inte en mygga eller knott på hela natten!










Någon tidigare besökare i dalen har varit så hygglig att han eller hon iordningsställt ett litet frukostbord, med tillhörande stolar!










Romådalen går in mellan den första ryggen och den andra höga fjällväggen.





















Snota.










Neådalssnota tronar högt över dalen.





















Kilometerlånga snöfält under Neådalssnota. Jag fick pausa ofta.










Äntligen nedför!































Ett högt vattenfall i Todalen.










Tyvärr skymmer de fula ladugårdsbyggnaderna den vackra gården Kårvatn. Men ett par av husen syns längst till höger på bilden.










Ungefär femhundra meters stigning är avklarad här. Snart uppe.




















Uppe vid sjön Tovatna öppnade sig dalen, och ett helt annat lugn rådde här. Snart hittade jag en landsväg att gå på.




















Vägen skulle leda mig ner till Baardsgarden.





















Okla där borta.










Den här vägen gick jag för fyra år sedan. Jag var så imponerad av hela landskapet, och jag tog kort och visade min far hemma i Norrköping. Knappt två veckor senare dog han i en hjärtattack. Men på något sätt känns det bra att han hann att se mina kort från Trollheimen innan han gick bort. Kanske kan du se de här bilderna också, pappa?










Kämpar för att se het ut framför spegeln på Baardsgarden! Svettig, hungrig, och med två blödande hälar. Kängorna kunde jag inte få på mig mer. Nästa dag blev det flip-flop-sandalerna utefter landsvägen tills ett snällt par plockade upp mig med bilen, och skjutsade mig till Oppdal, där vandringen var över för den här gången.



Tillbaka till Den höga nord