free hit counters
web analytics


Tafjordfjella


...i början av juli 2003



Jag parkerade bilen i Billingen och gick sedan i fem dagar runt i området. Vädret var väl inte det bästa, men det sägs ju att det är mycket nederbörd så nära kusten...


Några minnen från Tafjordfjella:

* Tjejen som jobbade som stugvärd på Pyttbua. Vilken j-a kondition den människan hade! Sprang tur och retur till Torsbu på två timmar. För mig tog det fem timmar, bara att gå ena hållet.

* Det var ganska lite folk i området. Förutom den ganska välfrekventerade stigen mellan Zachariasdammen och Reindalsseter mötte jag bara ett sällskap om dagen. Och två av dagarna var det samma sällskap som jag mött tidigare! Jag fick veta att det var lite tidigt på säsongen.

* En trevlig dansk familj som bjöd på pannkakor i Torsbu.

* Svein med familj som håller till på Tafjord camping om somrarna! Killen gav mig mat och dryck, lånade ut sin mobil så jag kunde ringa hem till Sverige, och skjutsade mig dessutom upp till Zachariasdammen dagen efter! Det är sådana personer som gör att man fortfarande känner hopp om mänskligheten. Tack!

* När jag bokstavligt talat fick bryta mig fram genom den vildvuxna Muldalen ville jag bara sätta mig ner och gråta. Dalarna i det frodiga Vestlandet är inte att leka med om man går utanför stigarna. Vassa stenar, vide, björk, bäckar och omkullfallna träd huller om buller. Fyra kilometer Muldal tog fem timmar. Hela dagsetappen Vakkerstöylen-Muldal ska enligt kartan ta åtta timmar, jag behövde fjorton.



Klicka på bilderna för att förstora dem.





I Billingen.








Breheimen ligger där på andra sidan Ottadalen.








Början på Torddalen. Pay no attention to the plastic bag!








Dessa var de enda jag mötte på stigen den dagen.
























I mitten av bilden kan man se hyttan Tverråhytta. Den var låst, och DNT:s standardnyckel funkade inte här.








Ganska grått bort mot Torsbu.
























Pyttbudalen.








Molnen ligger längre ned i Pyttbudalen. Och mörkare än så här blev det aldrig. Klockan var väl runt ett på natten.








Högsta toppen är Pyttegga, 1999 m o h.








Kaffe på Pyttbua, en av alla kalasfina hyttor i Norge.








Stenigt upp mot Högtunga.
























Pyttegga med Nördre Botnvatnet.
























Den namnlösa sjön på 1228 m ö h rakt fram. Den ser väldigt grå ut härifrån men just när jag passerade den bröt solen genom molnen, och sjön förvandlades till en leende turkosblå idyll, omgiven av gräsängar.
























Det var väldigt brant ned mot Ulvådalsvatnet.








Kan man ana ett smil? Lite Mona-Lisa-look.








Vakkerstöylen på andra sidan sjön.








Och med den här båten fick jag ro. Tre gånger, eftersom båten skulle läggas tillbaka igen med hjälp av båten på andra sidan. Jag var livrädd att tappa årorna eftersom man inte kunde sätta fast dem. Knogarna vitnade och jag fick kramp i händerna till slut!
























Uppe på dagens högsta punkt rådde en sällsam känsla. På andra sidan passet väntade Illstigvatnet, oerhört vackert! Synd att kameran var nedpackad då. Brant på skrå när man passerade sjön. Som tur var fanns det bitvis vajrar att hålla sig i, för det var väldigt halt på berghällarna.
















En fika i regnet.








Längre ned i dalen. Stugan som jag fikade vid kan ses uppe vid krönet om man tittar noga (och inte har något vettigare för sig).








Ett av mina lyckligaste vandringsminnen. Fast jag var för utmattad för att le! Hade kommit fram till stigen igen, och lyckokänslan var enorm!
















Uppåt mot den östra sidan av Muldalen, där jag hade stångats ett antal timmar.
















Gården Muldal ligger ju rätt vackert till. Knappt fyrahundra meter ned till fjorden härifrån. Kändes i knäna.








Tafjorden...








...och samhället Tafjord.








Zachariasvatnet.
















Reindalsfossen.
























































Detta självporträtt har tagits bort med anledning av förekomst av gubbmage och insjunken bröstkorg! Ingen vacker kombination.








Veltdalen var brant och vild.
























Stigen gick utefter klippkanterna.








Det var många små vattenfall utefter stigen.
























Utsikt från Veltdalshytta.








Jag fick det stora nöjet att göra sällskap med de här två snäckorna från Reindalen och upp till Veltdalshytta! Stugvärden var även han en trevlig prick!



...och sedan gick kameran sönder...








Tillbaka till Den höga nord