Sunndalsfjella
...sista veckan i oktober 2008
Vintern var i antågande och väderleksrapporterna gjorde att jag begränsade min tur en aning...
Hade ingen större lust att vara ensam på fjället i tio minusgrader och storm.
En liten vandring söder om Sunndalen blev det ändå. Och det är förvånansvärt hur renande det kan vara för själen (inte för kroppen, dock) med tre dagar utan el och varmvatten. Att komma ifrån det bekväma stadslivet och känna på naturens stundtals vredgade element. Och att återigen få fascineras av stjärnhimlen, så som den bara kan vara när man är långt ifrån stan.
Klicka på bilderna för att förstora dem.
Det
var alldeles kolmörkt när jag gick av bussen vid Fale. Här hade det börjat ljusna lite. Den dalsidan skulle jag så småningom uppför, men de första tre timmarna av turen
tillbringade jag ihopkrupen i en busshållplats och väntade på att spöregnet skulle ta slut. Då funderade
jag lite grann på vad det hela skulle vara bra för.
Jag lämnade kvar en papperskasse med lite tidningar och liknande i vid busshållplatsen, ursäkta. Jag brukar inte lämna skräp, men jag var trött och vresig efter en natt utan sömn och frukost, och jag tänkte att va faan.
(Däckfälgen från en bil ligger också i busshållplatsen, men den är det inte jag som har lämnat kvar! Alla typer av fälgar ströks ur packlistan hemma i sista stund innan avfärd.)
Under en magisk kvart i gryningen glöder bergen!
Akta dig för trollet!
Uppe vid snögränsen. Sunndalen långt under mig, men ännu hade jag många höjdmeter kvar innan jag var uppe på krönet.
Off topic: Ja, jag har köpt nya gympaskor istället för de jag tappade, och ja, det är samma modell som i somras... De var billiga, och jag har ibland lite dålig fantasi. (Du läsare som redan observerat mina skor skall ha en eloge för din uppmärksamhet och noggranna läsning! Du kommer förmodligen att gå långt i livet tack vare din noggrannhet och känsla för detaljer. Kanske inom Skatteverket?)
Nästan uppe, men 1100 höjdmeter var i mesta laget för mig. Jag var vrålhungrig, och började få skaplig kramp i låren. Ingen bra plats för det! Särskilt inte som vinden friskade i. Okej johan, nu tar du det jävligt lugnt, tänkte jag för mig själv (talar man med sig själv i tredjeperson är man illa däran;). Sedan åt jag den där snickersen som jag hade i fickan, och drack några klunkar av vattnet jag hade med mig. Sedan gick jag tjugo meter till, stannade utmattad, dråsade ned på en sten, vilade och drack ännu mera vatten. Och sedan tjugo meter till. Och sådär fortsatte det; jag hade förmodligen vätskebrist. Men till slut gav krampen med sig, och jag var plötsligt uppe på krönet. Grymt skönt!
Vilken utsikt här uppifrån!
Inzoomning in i Giklingdalen på andra sidan Sunndalen.
Ibland blåste det så mycket att man knappt kunde stå upp, och ibland blev det nästan vindstilla. Här är ett av de sistnämnda tillfällena - det hade passat fint med apelsin och varm choklad.
På väg ned i Grødalen.
Grødalen är den dal i området där det byggts mest hus. Det är väl iofs bra att man koncentrerar stugorna till bara en dal, men det är ju synd på just den dalen... den här stugan på bilden ser ju dock rätt oförarglig ut, där den ligger och nästan bågnar under trycket från de okuvliga bergen i bakgrunden.
Men när stugorna börjar närma sig hundra kvadratmeter så är de ju inte riktigt lika anspråkslösa längre. Undrar om nedre delen av Grødalen har vatten och avlopp indraget? Hursomhelst är det nog bara en tidsfråga innan så är fallet. Så har civilisationen ätit upp ytterligare en bit av det som en gång var undangömd vildmarksidyll.
Men turismen började tidigt i Grødalen. Här ses Vangshaugen - DNTs berömda anläggning, som under sommarmånaderna har matservering, bar, bastu och gud vet allt. Den stora byggnaden byggdes i början av 1900-talet av en välbärgad engelsman, som lockades till Norge pga de fina jaktmöjligheterna i den norska fjällvärlden. Ingen dålig sportstuga.
Nu var sommarsäsongen över, och det kändes lite ödsligt att övernatta helt ensam på den stora anläggningen.
Pampig stentrappa ned till vattnet. På följande länk kan du läsa mera om Vangshaugen.
Och - glöm för all del inte att läsa om en annan fin gammal "sportstuga" i Grødalen, Alfheim, och "Sunndalens okrönta drottning" Lady Barbara Arbuthnott, som man gärna hade svingat ett par bägare med om man varit med på den tiden!
Hennes dagar slutade dock mindre flärdfyllt i en trång, liten stuga nere i Sunndalen, sedan hennes bank i Glasgow begärts i konkurs och hon tvingats sälja alla sina tillgångar. Life sucks, uttalade hon säkert då.
Utsikt mot Linndalen.
Där, långt ned i dalen framför mig ligger Åmotan, sju brusande älvar som möts i en virvlande dans.
Utsikt åt Sunndals-hållet.
Framme vid Gammelsetra, en DNT-hytta, som även den ligger öde efter sommarsäsongen. Det är långa längan på bild här.
Interiör från det lite mindre huset där jag bodde.
Idylliskt.
Interiör från "långa längan".
Mycket klotter på väggarna.
Lite gamla verktyg/matredskap hänger på väggen. Fråga mig inte vad det är för nåt. Vitlökspress? Sushikniv?
Dörrarna i huset var sjukt låga! Max 140 cm. Undrar hur familjen Gammelsetra såg ut egentligen? Hade gårdens avlägsna belägenhet bidragit till inavel, med puckelrygg som följd? Ja, hade de inte ont i ryggen från början, så fick de nog fan ont i ryggen efter ett par år i de där husen. Ont i ryggen eller ont i huvudet, varsågod välj, liksom. Jaja. Gå vidare nu.
"Långa längan", morgonen efter.
Det var vår i luften den här dagen. Solen sken och fåglar kvittrade!
Linndalen österut. Fåglar for fram och tillbaka i stora flockar över fjällsidan, och ibland passerade de strax över mitt huvud med ett mäktigt sus.
Utsikt österut.
Uppe på platån.
Fridfullt.
Storhornet ett par mil bort.
Kan vara den vackraste utsikten jag någonsin haft.
Sunndalen.
Fantastisk utsikt över björkskogen. Här satt jag länge.
Björkskog, myr, björkskog, myr, björkskog, myr. Och kanske en och annan älg? Eller myskoxe! (Ja, de förekommer i de här trakterna.)
Ett hus på vägen ned mot Gjøra.
Sätern.
Tydligen så var det vanligt förr att de stackare som fick tillbringa sommaren som fårvaktare på en säter gjorde ett streck för varje tidsenhet de tillbringade där. Kanske en vecka, en månad, ett år(!) osv.
Jag vet inte med er, men personligen skulle jag nog bli ganska missnöjd med utfört arbete, om jag kom tillbaka till stugan och upptäckte att killen jag anlitat för att vakta mina får har ristat feta jack i min husfasad...
Granskog sista biten ned mot dalen.
Kyrkan i byn Gjøra. Här väntade jag på bussen till Oppdal, en riktig skräckresa, där bussen skumpade fram med döden som ständig följeslagare en halvmeter på höger sida. Att vara busschaufför på vintern här kräver nog sin dos av benzodiazepiner.
