free hit counters
web analytics
>


Narvikfjella


En tur i juli 2018


Det var den makalösa sommaren 2018! Sommaren som var så torr att alla mygg i fjällen försvann (RIP, snälla), och som var så varm att sjöarna och älvarna i fjällen höll pool-temperatur! Det var en helt unik upplevelse för mig, och säkerligen för många andra - aldrig tidigare har jag varit med om att kunna simma runt och njuta av alldeles lagom svalkande vatten mitt inne i vår karga arktiska fjällvärld!

I stora drag gick turen mellan Katterat, Hunddalshytta, Cunojávrihytta, Lossihytta och Bogholmen. Fjällen här på den norska sidan är generellt av en lite spetsigare karaktär än fjällen på den svenska sidan. Det är väl en fråga om tycke och smak, och kanske även sinnesstämningen för stunden vad man föredrar, men när jag tittade bortåt över gränsen till Sverige och de mer avrundade, milda fjällen kändes de just då ganska ointressanta... Stora, ruvande fjäll kan vara en lisa för själen de också, men jag häpnade hellre över de mäktiga klippformationer som reste sig upp mot skyn i väster. Magiska, fantasifullt skulpterade, radade skarpa toppar upp sig en efter en. Mest överväldigande kändes det kanske under sträckan mellan Cunojávrihytta och Lossihytta, där synintrycken växte starkare och starkare ju längre turen gick. När jag trodde att jag sett det vackraste fjäll som över huvud taget går att uppbringa, så dök det upp ytterligare ett, ännu vackrare, fjäll utefter leden! Mina bilder gör tyvärr inte upplevelsen rättvisa alls men jag har ändå, min vana trogen, lagt ut en del bilder här!


Klicka på bilderna för att förstora dem.





Härifrån skulle turen gå söderut via en grusväg - INTE via den här trasiga stegen, en röd markering antyder att det är här leden går, men det tycker jag är att försvåra turen i onödan...











Lugnet vilar över Katterat station, till skillnad från stationerna på den svenska sidan gränsen, där det var ett myller av turister med Kungsleden i sikte.

































Det vackra fjället Ristacohkka satte tonen direkt för turen med sina imponerande toppar och glaciärer! Högsta toppen når 1689 meter över havet.











Fin tur uppåt i sommarnatten.











Morgonen efter, och man blev inte ens förvånad längre över att finvädret bara fortsatte - det var bara så det var den här sommaren.











Önskar att jag satt upp tältet mindre slarvigt, det förtjänar att få bli bättre på bild! Det är det bästa tält jag har haft - ett Marmot Vapor, ett rymligt tvåpersoners-tält med rejäl takhöjd och dubbla väggar, med valfritt mesh-tyg i innertältet genom att man drar ner en dragkedja... ja, det där var kanske lite otydligt, men hursomhelst så är jag sjukt nöjd med det. Dessutom är det enkelt och snabbt att sätta upp.

































Grusvägen fortsätter fram till ett vattenkraftverk längre upp i dalen. Därefter följde jag en stig till DNT's stuga Hunddalshytta.






















Hunddalshytta. Här togs jag emot av trevliga stugvärdar som gav mig värdefulla tips och råd om området, som ju var helt nytt för mig.











Paus vid stugorna för att äta och njuta av den fina utsikten i alla riktningar. Hunddalshytta är en mycket vacker plats!






















Vidare upp i Oallavagge där det skulle finnas ett par tältplatser vid några sjöar som tydligen skulle vara extra fina. Det finns även en liten öppen "nödstuga" i dalgången som fungerar för övernattning.











Här är en av dessa fina tältplatser!












































Stundtals lite välkommen skugga dagen efter, och turen fortsatte söderut. DNT-hyttan Cunojávrehytta var dagens mål.











Storsteinsfjellet tilldrog sig blickarna med sina majestätiska toppar. Den högsta når 1894 meter över havet och syns vida omkring.











Sjön Sealggajávri bakom denna låsta stuga.











Sealggajávri och dalgången västerut.























































Bron över Cunojohka (i dalgången Cunovaggi gissar jag då efter att ha fått en crash course i samiska under turen). Jag minns att jag tyckte att bron inte var den enklaste att ta sig upp på. Kanske var jag lite sliten trots allt.











I mitten på bilden syns dalgången Cáihnávaggi, där Nordkalottleden fortsätter upp mot stugan Cáihnávaggihytta. Denna 80 mil långa vandringsled kommer närmast innan ifrån stugan Unna Allakas på den svenska sidan, och fortsätter alltså på den norska sidan i ett antal mil framöver. Nordkalottleden (på den norska sidan, pga att den ser spännande ut på kartan) finns numera på min att-göra-lista.











Man får en markant förändrad vy om man vänder blicken österut mot Sverige, som ligger bara ett par kilometer bort. Till STF's stuga Unna Allakas är det drygt fem kilometer härifrån.











Förutom den äldre Cunojávrehyttan byggs det till en nyare i en annan stil.











Den kändes nästan för fräsch för en skitig vandrare! Det var med andakt som jag slog mig ned i en av dessa underbart sköna fällbara fåtöljer. Det här var ren lyx här ute på fjället! :) I denna stuga fanns också solenergidrivna usb-uttag för laddning av dina allehanda prylar. Nej, mobiltäckning fanns inte, men gillar man att lyssna på pod eller ljudbok så är det ju välkommet ändå.











Dagen efter stekte solen igen och turen gick vidare västerut. Här nedan följer ett antal bilder från den här dagens vandring, som etsat sig fast i minnet som en av de härligaste vandringsdagar jag upplevt.


































































Lättvandrad stig i verkligt paradisisk omgivning! Detta är fjällvandring när den är som bäst!


































































Ifrån Stasjonsholmens vattenkraftverk är det grusväg.

































Med fin utsikt över Norddalen ligger Lossihytta, i mitten av bilden. Jag hade planer på att efter Lossihytta fortsätta norrut mot Beisfjord, men älven ifrån glaciären till höger i bild hade ett enormt vattenflöde den här dagen, och jag misstänkte att den skulle bli för svår att ta sig över... Efter att ha sovit på saken togs beslutet nästa dag att istället gå tillbaka ned till grusvägen, och följa den västerut till Bogholmen.











Inzoomning på Lossihytta från bilden ovan.






















Utsikt mot Skjomdalen. Här hade jag klättrat upp ett stycke ifrån vägen dagen innan, och faktiskt lyckats få mobiltäckning! När det väl var dags att gå nedåt dalen började regnet, som sedan höll i sig hela dagen. Det dåliga vädret förde dock det goda med sig att det gjorde det lite enklare att behöva avsluta denna fantastiska (men ack så korta) vandring.











Jag fick lift in till Narvik med ett mycket trevligt par, som upplyste mig om att den där bussen som jag hade tänkt att ta, den kommer nog inte. Nedslagen och våt av regnet var jag förmodligen en ynklig syn, och de förbarmade sig över mig. De var, med rätta, mycket stolta över de vackra omgivningarna, och jag fick en guidad tur med bilen innan de till slut släppte av mig i stan. Narvik är verkligen en stad med vacker natur och inte minst, en spännande historia - men lika fascinerande tyckte jag det var att få uppleva det här parets uppriktiga kärlek till sin hemstad och deras ogenerade lokalpatriotism. Det var entusiasmerande och mycket uppfriskande för en mellanmjölksvensk! Efter en stund var turen kommen att beskåda Narviks senaste byggprojekt, en lång, hög bro. Den var verkligen både lång och hög, men just då var jag personligen, just i den stunden lite mera upprymd över att äntligen ha full täckning i mobilen igen, och satte igång att sms:a. Mannen som körde såg att jag börjat fippla med mobilen, och han sken upp - "Ska du ta en bild?" frågade han. Tankarna gick snabbt i mitt huvud, och jag hörde mig själv svara "ja!", rädd för att vara oartig, och satte förvirrat på kameran. Jag var förmodligen inte tillräckligt trovärdig, och jag såg hur mannens förväntansfulla min övergick i viss besvikelse... Jag vet inte om vår relation riktigt repade sig efter det, men jag hoppas det! Om jag kommer tillbaka så hoppas jag att vi kan vända blad! Och det ÄR faktiskt en imponerande bro! :) Keep the faith! ;)









Tillbaka till Den höga nord