free hit counters
web analytics


Från Fiumicino till Barletta


En cykeltur i juli 2017


Ifrån Fiumicino, en liten kuststad väster om Rom, rullade jag inåt Italien och nådde efter sexton dagar staden Barletta på östkusten. Det var överlag en trevlig cykeltur, i förväg var jag kanske lite extra nyfiken på Appeninerna, bergskedjan som löper längs med hela Italien. I efterhand kan jag konstatera att även om det visserligen finns verkligt alpina delar i Appeninerna, så var bergskedjan just där jag korsade den av det lite beskedligare slaget, och gav inte riktigt samma bestående minnen som andra bergsområden jag varit i. Här var det förvisso också vackert att cykla men både Alperna och Pyrenéerna känns betydligt mer vilt och mer storslaget. För att inte tala om vår egen skandinaviska bergskedja. Men det bjöd ändå på ett fint, kulligt landskap med vackra vyer och pittoreska bergsbyar, och det är ju gott så :)

Rom, ja. Jag bara måste beröra denna underbara stad lite extra här... Nu är väl i och för sig det mesta som går att skriva om staden Rom redan skrivet, men - det slog mig när jag var där att av de platser jag varit på så sticker staden rom ut, som en stad som verkligen lämnar avtryck. Det är en stad där allt av betydelse har hänt och där det, inte minst på grund av Vatikanen, fortfarande händer. Man känner när man är här att man går på historisk mark, och jag har aldrig känt det så starkt i någon stad tidigare.
Cred till italienarna (och kanske framför allt till Italiens motståndare i världskrigen) för att man lyckats bevara så många imponerande byggnadsverk genom två tusen år! Och för att ytterligare förtydliga hur mångfacetterad Rom är - Detta är den första stad jag varit i som hyser två fotbollslag av världsklass, men där fotbollen ändå står i skuggan av kulturen och historien. Det är mäktigt.


Klicka på bilderna för att förstora dem.





Cykeln var ihopskruvad, kedjan var oljad, däcken var pumpade med luft och jag själv var pumpad med adrenalin, nu skulle jag strax börja rulla. Jag startade vid Tiberns mynning, det var bara förmiddag men den tryckande hettan var redan förlamande! Jag hoppades av någon anledning att det skulle bli svalare inåt landet, men tvärtom var det som att cykla in i en vägg av värme då jag efter fyra mil nådde Rom.











I utkanten av Rom.











Jag hamnade mitt i ett motorvägskaos med min cykel, men lyckades till slut hitta ned till floden Tibern igen. Här går det en lummig cykelväg, långt ifrån stadens larm, och jag följde flodens vindlingar ända in till city.











De sista kilometrarna på cykelvägen kantades Tibern av bar efter bar, hundratals små barer utefter vattnet. I över 40 graders värme letade jag upp det billiga hotellet alldeles i närheten av Vatikanen, för att där parkera mig under luftkonditioneraren på rummet i ett par timmar. Värmen kom verkligen som en chock. Först när det började bli kväll vågade jag mig ut, bara för att konstatera att den tryckande hettan kvarstod. Det kanske ska vara såhär då? Ok, bara att försöka vänja sig. Minst plågad av värmen var jag faktiskt när jag cyklade, det fläktade alldeles lagom.











Check - ja, då har man åkt Ferrari då! Det gick undan vill jag lova. ;)











Petersplatsen. Jag hade planer på att eventuellt besöka Vatikanens innandömen och det sixtinska kapellet, men släppte det direkt när jag såg att kön var femhundra meter lång, jag skojar inte.























På det lilla oansenliga taket till höger, halvt gömt från Petersplatsen, placeras den legendariska skorstenen ut då en ny påve skall utses, sådär vart tjugonde år. Kardinalerna vankar där inne i Sixtinska kapellet likt professor Balthazar och diskuterar vem de skall bestämma sig för, och när alla är eniga förvandlas den svarta röken ifrån skorstenen till vit rök! Ja, det är alltså inte ett tecken från gud, utan det är ju vaktmästaren som byter färg på röken helt enkelt, men det hela är ändå ett storslaget (om än utdraget) skådespel, och på Petersplatsen jublar massorna när de förstår att en ny påve just har utsetts!























Largo di Torre Argentina. Här låg Pompejus teater, och här dödades Julius Caesar. Ja, den Julius Caesar. Det svindlade när jag stod och försökte ta in det som stod på den lilla informationstavlan framför mig, då jag helt oförhappandes hade råkat vandra in i denna historiska plats.











Nu befolkades den rektangulära parken av mängder av annars hemlösa katter, som här har fått en fristad.






















Så var det dags för mig att bli bokstavligen knäsvag igen - framför mig på torget, bland restauranger och uteserveringar, dök den femtio meter höga kupolen Pantheon upp. Ett två tusen år gammalt tempel, och något av det mest storslagna jag sett i hela mitt liv.






















Castel Sant'Angelo.











Cykeln packad och redo.






















Jag kände att jag var tvungen att återvända till Pantheon nästa dag, då man kunde komma in. Mäktigt. Så imponerad över att dessa byggnader finns kvar efter så många år.

































Jag tog sedan hissen upp till taket på Viktor Emanuel-monumentet, härifrån har man en fantastisk utsikt över staden. Den stora runda byggnaden där borta kanske ser bekant ut?






















Här tänkte jag nu skriva något skämt om hur delar av staden är så otroligt nedgångna, men kom inte på något ;)






















Jag cyklade söderut, och försökte hitta Via Appia Antica, vilket rimligen är ett nytt namn på en antik väg som ledde söderut ifrån Rom. Här passerar jag strax Aurelianusmuren, en stor stadsmur ifrån 200-talet. Framför mig här är en av de stora portarna, Porta San Sebastiano.






















Via Appia Antica.






















Jag cyklade söderut på den gamla vägen som kantades av historiska byggnadsverk. Eller, försökte cykla. Det var stora sprickor mellan gatustenarna, och oftast var det behagligare att cykla på de upptrampade stigarna vid sidan av vägen. Från början hade sprickorna varit fyllda med en slags cement gjort på sandsten, som gjort vägen slät som ett salongsgolv, men denna cement har med tiden vittrat bort. Man får väl ändå säga att vägkvaliteten var ganska god med tanke på att vägen är tvåtusen år gammal.

Jag cyklade vägen tills den i princip upplöstes i intet efter någon mil, och jag befann mig på en vanlig skogsväg. Det var en speciell känsla. Asfaltsvägar och modern bebyggelse och infrastruktur tog så småningom vid, och jag svängde av österut inåt landet.











Några mil söder om Rom ligger den vackra sjön Lago Albano, i grytan av en gammal vulkan.











Sjön är en populär badsjö.











Staden Marino utgör en vacker kuliss.






















Efter en ganska lång stigning bar det istället utför, här med utsikt mot Velletri.











Mulet dagen efter, varmt var det oavbrutet under hela min vistelse. Här är staden Artena, klättrandes på bergssluttningen.











Det måste vara oerhört opraktiskt att bo i en sådan här stad.
































Utsikt över Frosinone, där jag sov en natt. Jag hittade så småningom uppe i bergen ett trevligt café med en mycket trevlig ägare. Jag var en ganska besvärlig gäst, men hon gjorde sitt bästa för att leta upp matvaror och mjölk att sälja till mig - jag hade många uppförsbackar framför mig och solen stekte. Jag tog också en fika med macka, kaffe och öl, och lämnade sedan uteserveringen och cyklade nöjd vidare. Efter två mil kom jag på att jag glömt att betala hela kalaset. Jag hade bara gått därifrån! Det dåliga samvetet slog till, och jag velade fram och tillbaka. Borde jag vända om? Njae, fyra mil extra kändes inte så lockande att cykla… Jag tog motvilligt en klunk av den stulna mjölken och bestämde mig för att vara lite hårdhudad och bara cykla vidare. Jag får be om ursäkt för mitt misstag här i stället, förmodligen läser väl ägaren den här bloggen. ;)











Cykling i den breda och vackra Liridalen.






















På höjden där borta ligger det återuppförda klostret Monte Cassino, som gett namn åt ett av andra världskrigets blodigaste
slag. Hela dalen här var föremål för strider, och staden Cassino vid bergets fot som jag sov i den här natten är även den helt återuppbyggd, då staden fullständigt slogs i ruiner under våren 1944.





















Jag blev först lite förskräckt när jag såg lågorna. En helikopter flög fram och tillbaka och bombarderade elden från luften med vatten. Branden verkade dock vara på behörigt avstånd från vägen så jag cyklade vidare.






















En vacker dal, staden Venafro där framme.











Venafro.











Långa viadukter att cykla på utanför Isernia.

































En enda dag under turen hade jag dåligt väder, men då var det dåligt med besked! Isande kall vind, ackompanjerat av regn och ärtstora hagel. Jag tog skydd under ett stort träd, och det hjälpte väl i tre minuter. Det var ett av de värsta skyfall jag varit med om, cykeln som jag råkat ställa i en torr rännsten hade strax därefter vatten upp till naven! Efter någon halvtimme klarnade det upp så pass mycket att det gick att cykla vidare, och efter någon mil hittade jag värme inne på en restaurang där jag också åt middag, genomblöt. Jag var nog inte dagens mest uppskattade kund.











Små drivor med hagel låg kvar länge efter ovädret.













































































Här kunde jag se ut över det vackra slättlandet som tog vid då jag nådde provinsen Puglia i öst. Hädanefter var det bekymmersfri cykling utan några större höjdskillnader.

Ett råd om du skall cykla där det ibland finns tunnlar - se till att ha ordentliga lysen! Och då inte bara lysen som gör att du syns för medtrafikanterna, utan rejäla lysen som är starka nog att lysa upp vägen framför dig. Du vill INTE befinna dig i en tunnel där där det inte finns någon takbelysning utan sådana!






















I den vackra staden Lucera.











Rester av en gammal amfiteater i staden, som tyvärr var inhägnad.











Foggias hemmaarena. Det gick inte att ta miste på vilket fotbollslag folk höll på i den här staden, flaggor i Foggias svarta och röda färger hängde överallt i kvarteren runt arenan.











Orta Nova.

































Canosa di Puglia.











I staden Canosa di Puglias centrum finns en park där de har sammanfört historiska fynd som de funnit i regionen. Här kan man gå runt och förundras. Det är verkligen underbart att dessa flertusenåriga skatter är så lätt tillgängliga att njuta av. Jag radar upp ett gäng kort här, varsågod om det finns någon som vill förkovra sig och läsa info-skyltarna. ;)













































































I byarna var det alltid fullt med folk ute och spankulerade om kvällarna. Det var också vanligt att man helt enkelt flyttat ut stolar och bord till trottoaren utanför ens dörr och satt där och språkade. Kanske mycket på grund av den ständigt närvarande hettan.











Så har jag då kommit fram till Barletta! Dessa imponerande belysningar som prydde hela huvudturiststråket i staden fick jag tyvärr aldrig se upptända. Kanske sparas de till högtidligare tillfällen.











En staty av Jätten i Barletta, som har blivit något av en symbol för staden. Historien bakom sägs vara något liknande detta: En gång i tiden bodde denna storvuxna karl i staden, men blev där nedrigt behandlad just på grund av sin storlek. Utmobbad och utskrattad blev han slutligen också förvisad ifrån staden, och satte sig att gråta utanför stadens murar. Då kom där plötsligt en stor fiendehär för att inta staden! De såg dock jätten utanför muren, och innan de satte igång att invadera och plundra loss så sporde de jätten varför han satt där och grät. Då svarade jätten: - Jag sitter här för att jag blev mobbad och förvisad från staden på grund av att jag var mycket MINDRE än alla de andra! När fienden fick höra detta backade de lite diskret undan ifrån staden, och jätten blev nu istället en hjälte för Barlettas invånare. Han hade genom sin list räddat dem från att bli invaderade!

Man får nog ändå anse att det var ganska storsint gjort av honom.











Selfie-dags. Så tråkigt att jag aldrig kan le på bilderna! Jag bor inte på Grand hotel under mina semestrar som du ser, men bara det finns luftkonditionering där jag bor så är jag nöjd! :) Här var jag förmodligen på väg ut för att äta pizza - mycket pizza blev det under de här veckorna och även om de är betydligt godare än hemma så blev jag faktiskt lite trött på det. Jo, en del pasta blev det väl också.











Jag fick två underbara dagar på stranden i Barletta, innan jag begav mig till Brindisi för flyget hem. Detta var precis vad en ledbruten cyklist behövde - tio meter till havet och tjugo meter till baren. Det är inte utan att man börjar fundera på om man inte skulle lämna cykeln hemma helt och hållet till nästa gång. ;)










Tillbaka till Den höga nord