free hit counters
free hit counters


Huldreheimen

...i juni 2007


I mitten av juni ligger snön fortfarande djup i många av de stora fjällområdena i Norge, och eftersom jag av naturen är lat och hatar att pulsa i snö, valde jag att vandra i Huldreheimen. Huldreheimen är den nya beteckningen på ett område som tidigare kallades Gausdal Vestfjell, och ligger till största delen under trädgränsen. Här var snön borta, och det var härligt skandinaviskt sommarväder, inklusive regnskurarna!

Min förra tur i Norge avslutades i Ringebu, och nu valde jag (kanske för att ge illusionen av förekomsten av någon slags kontinuitet och logiska sammanhang i mitt liv), att låta årets första fjälltur ta vid där den förra slutade. Sju dagar senare var jag framme i Beitostølen, och det var en vandring med mycket fina vyer, skog och mygg. Dock gick jag för mycket på landsväg under de första dagarnas vandring, och det kändes i fötterna. Men det blev mest praktiskt så. Men när bilarna susade förbi mig på de ändlösa landsvägarna blev jag verkligen påmind om hur sakta det går att vandra, och det var ganska knäckande stundtals. Många gånger önskade jag att jag hade haft en merca med mig. Gärna en cab.



Några minnen från turen:


* Oskampbua glömmer jag aldrig - vilken stuga och vilken utsikt.

* De västra delarna av området var riktigt högalpina, och är kanske de roligaste att vandra i. Framförallt så är det inte lika många fritidshus i de delarna, vilket bidrar till känslan av att vara i vildmarken. Hoppas verkligen att norrmännen tar vara på den "vildmark" som finns kvar i södra Norge, och sätter stopp för byggandet av flera stugor och vägar i det här området.

* Jag valde att gå in mina relativt nya Lundhags-kängor på den här turen, och det var väl ett val som var lite sådär... Mycket plåster gick det åt.

* Det godaste kaffe jag någonsin druckit bjöds jag på av ledarna i fjellrittet, som jag träffade på min sista dags vandring. Trevligt folk.


Klicka på bilderna för att förstora dem.



Efter ett par timmars vandring. I bildens mitt ser man det röda tornet på stavkyrkan i Ringebu, som byggdes på 1200-talet.
















Jag skulle ta en genväg, men det gick lite fel... Fick gå mycket i snårskog och på kalhyggen.
















Det var kyligt ute, men inte så här kallt väl?! Termometern satt på en skylt på baksidan av Kvitfjells skidanläggning.








En bra tältplats, soligt och inga mygg!
















Mjölkpallen i byn Svinslåa står kvar som ett monument över svunna tider. Detta var byns samlingsplats fram till någon gång på 80-talet, då mjölkbilen slutade köra.
















Utsikt mot Rondane.








Ganska flackt landskap öster om Gålå, men omkransat av berg i alla riktningar!








Gålå var en överraskande vacker plats! Som i många andra små byar i Norge fanns det ett skapligt liftsystem och skapliga skidbackar. Åkningen sker på bägge sidor i dalen, och backarna har runt 400 fallhöjdsmeter.







Gålåvatnet i dalens botten.
































Tillbakablick från fjället väster om Gålå.








Spetsiga Rondane i bakgrunden.
















Nere i Fagerlidalen.








Ännu en schysst tältplats, med Ruten-massivet i bakgrunden.
























I dalen där framme går riksväg 255.








Fjället Muen ger ett mäktigt intryck!








Fantastisk utsikt!








Vita fjälltoppar stack upp bakom de runda fjällåsarna framför mig.








Här blev jag sittande ett bra tag och bara njöt den vidsträckta utsikten. Hus och gårdar klättrade på fjällsluttningarna framför mig, och i dalens botten har älven Vinstra skurit ut en slingrande ravin.
















Fjällen blev högre ju längre västerut jag kom.








Espedalen var storslagen! Glädjen grumlades dock en aning av att jag insåg hur långt det var kvar ner till sjön - som jag dessutom skulle gå runt.
















För 300 norska kronor natten kan man hyra det här rucklet, komplett med indoor myggfarm. Klockan sex på morgonen flydde jag ut till tältet för att undkomma myggen och för att åtminstone få ett par timmars sömn den natten...
Dessutom smakade vattnet bättre i kärren omkring Ringebu än på den här campingplatsen.
Skåbu Hyttegrend suger fet åsneröv.








Men här är jag uppe i redig fjällmiljö, och humöret blir genast bättre! Storhøliseter kan ses på sluttningen en halvmil bort.








Tillbakablick mot Ruten. Man kan se Dalseter Högfjällshotells stora vita byggnad.








Fin stuga.








Fin stuga 2.
































Tidigare under turen så hade jag undrat om det var Jotunheimens berg som jag ibland såg på avstånd. Det var det inte. När jag kom upp på den här platån insåg jag, att när man väl ser Jotunheimen, så vet man att det är Jotunheimen. Det är liksom ingen tvekan.








Oskampbua.








En bild inifrån stugan.
















Sovrummen till vänster i bild.








Jag var som vanligt ensam i stugan, men fick mysa till det så gott det gick med kaffe och starinljus.








"SALVATION! Salvation through the Til fots i Fjellet!"








Solens sista strålar för dagen (och för ytterligare tre dagar, visade det sig).
























Några får i mitten av bilden.








Inzoomade. Familjens vita får fick följa med på betet.
















Trots vädret så var det helt underbart att gå i det här området. Det kändes som om jag svävade fram över stigen, överlycklig. Och sjungandes på blandad schlager och the Pogues.
















Genomblöt hittade jag fram till Titterbua. Delen som var öppen för vandrare var på ca sex kvadratmeter.








Utsikten från fönstret.








Dasset och veden fanns i det här gamla huset. Vattnet fanns i myren nedanför.








Shysst utsikt bort mot sjön Vinstra.








Inga förändringar i vädret dagen efter heller.
















TACK øystre slidres fjellstyre för övernattningen, veden och gasolspisen! Det är helt fantastiskt att vandrare helt gratis är välkomna att använda fjellstyrets hytter. Jag undrar om så många känner till den möjligheten? Enligt gästboken var jag typ den första besökaren i stugan sedan i påskas.








Utsikt över Skreddalen.
















Framme vid Olevatnet, bara en halvmil från Beito.








Byn Ole lyste upp i ett annars ganska grågrönt landskap.








Nöjd Johan sitter på Beitostølens Camping och väntar på att tvätten ska bli klar. Därför blir det också en ansiktsbild och ingen helkroppsbild.








Lagom till solen var tillbaka var det dags att åka hem. Här försöker jag fånga utsikten mot väster ifrån busshållplatsen i Beitostølen. Min mobilkamera ger inte helt tillfredsställande bilder, kan konstateras.










Tillbaka till Den höga nord