Turen startade från Haukeligrend klockan halv fem på morgonen, med 400 meters stigning. Som vanligt hade jag planerat att sova på nattbussen, och som vanligt märkte jag snart att det var helt omöjligt. Bäbisar skrek och folk snarkade, men framförallt så var vägens beskaffenhet sådan att bussen krängde och svängde och bromsade och accelererade helt galet mycket. Så fort man började slumra in kom en inbromsning som gjorde att man flög in i sätet framför... till slut gav jag upp att försöka sova och började fippla med mobilen. Att internetsurf utomlands kostar en del pengar har jag nu fått lära mig den hårda vägen.








Ned mot den vackra sjön Totak.
















Sjön låg spegelblank, det var underbart vackert. Men molnen var hotfulla, och någon halvtimme senare började det att regna. Jag tog skydd under taket på en veranda, och utmattad som jag var somnade jag till. Jag vaknade huttrande efter ett par timmar. Men då hade det i alla fall slutat att regna.
























Trevliga Jan från Berlin tog täten här! Vi cyklade tillsammans ända fram till Rjukan, riktigt kul med sällskap. Jag mäktade med tio mil den dagen, vilket är nog så mycket för mig. Janne hade större ambitioner, och fortsatte fem mil till.
















På väg mot Rjukan passerar man den gamla kraftstationen Vemork, som har en intressant historia. Under andra världskriget tog tyskarna stationen i besittning, och använde den för att producera tungt vatten till den hett eftertraktade atombomben. Flera gånger utsattes byggnaden för sabotage från de allierade, med hjälp av norska motståndsmän. Den mest lyckade aktionen resulterade i en stor explosion i fabriken, och produktionen kunde därmed stoppas under ett halvår.








Utsikt ned mot Rjukan.
















Gausta reser sig ca 1700 höjdmeter över campingen där jag tältade.








Rjukan kändes som en lite annorlunda stad. Vissa byggnader passade liksom inte riktigt in i en småstad på den norska landsbygden. Jag förmodar att dessa hus tillkom i samband med att den allt överskuggande salpeterproduktionen i staden behövde bostäder till arbetarna.
















Jag tog Krossobanen upp på fjället. 483 höjdmeter rakt upp med den lilla gondolbanan, som byggdes för över 80 år sedan!

Som det mesta i Rjukan har gondolbanan en koppling till Norsk Hydro, som drev salpeterfabriken i staden. Rjukan ligger i en djup dalgång, dit solens strålar inte når ned under vinterhalvåret. För att inte fabrikens inflyttade arbetskraft skulle gå bananas på grund av detta, beslutade företaget att Krossobanen skulle byggas. Med hjälp av den kunde arbetarna komma upp ur mörkret och få en glimt av solen på söndagarna, innan de återvände ned i det till synes eviga mörkret och ännu en tung arbetsvecka...
























































Efter en vacker tur i Hardangerviddas utkanter skymtas DNT:s betjänta hytta Kalhovd på andra sidan sjön.








Utsikt från verandan på Kalhovd.
















Två och en halv mils nedförsbacke låter ju som en behaglig tur, men inte den här dagen. Det ösregnade, och den branta vägen kändes såphal. Jag låg på bromsen nästan oavbrutet i tre timmar.








Samhället Tinn ligger vackert belägen vid Tinnsjön, och är en typisk norsk by. Den hyser de obligatoriska affärerna Kiwi, som är en mataffär, bensinmacken Statoil, och Joker, som är en slags spelkiosk. Dessa tre etablissemang finns verkligen i ALLA norska samhällen. Skapligt monopol. De som klagar här i Sverige på att det är samma kedjor i alla svenska köpcentrum borde göra en roadtrip i Norge. Vårt vackra grannland är jävligt trist på det sättet. Jag kom att tänka på Björn Rosengrens berömda uttalande "Norge är den sista sovjetstaten"... :D








Tinnsjön är en långsmal insjö, som påminner om fjordarna på vestlandet.








Senare på kvällen.







































Upp i Tessungdalen.
























Jag hade hoppats att jag skulle klara mig ända fram till Uvdal utan regn, men här uppe på fjället slog vädrets makter till med besked. Bara några minuter efter att den här bilden togs blåste det halv storm, och det regnade och haglade. Ett helt otroligt väderomslag! Som tur var hade jag vinden i ryggen, annars hade jag nog blivit tvungen att försöka ta skydd någonstans. Jag hade någon mil till Uvdal, och väl framme var jag fullständigt genomblöt.








Och som genom ett trollslag slutade ovädret.
















Middag i tältet... Ölen var i alla fall ordentligt kall efter att ha legat i älven någon timme.
























Uteserveringen på en sommarstängd skidanläggning.
















































Hallingskarvet i bakgrunden.








Långa backar ned mot Geilo.








Slappar vid tältet efter väl förrättat dagsverke :) Bilden togs med mobilen, det blev ingen särskilt bra bild... Men nu är det den jag har :p
















Kyrkan i Hol.
























Libris heter företaget som tydligen tycker att det här är en lämplig logotyp.... Alltså, jag blir mållös... HUR kan man skaffa denna logotyp?! Hur tänkte reklambyrån? Driver de medvetet med Libris? Fanns det ingen på Libris som reagerade och kunde påpeka för ledningen att, men hallå?! Är det jag som har en dirty mind, bara? Blir Libris vd utskrattad av alla han möter för att han ödslat en sjuhelvetes massa pengar på att introducera en helt omöjlig logga?








Allvarligt talat..?








På vägen mellan Gol och Hemsedal, över fjället. Nu var jag i Skarvheimen! Blåbergi rakt fram.
















Jag tycker den här bilden är vacker, när björkarna står på rad och kontrasterar mot dalen bakom. Det känns som om de liksom tvingas kapitulera inför det bistra kalfjället, efter att ha kämpat sig hela vägen uppför den branta sluttningen. Hit men inte längre.
















Det är så otroligt vackert i de här trakterna!








Uppe på dagens högsta punkt, ca 1200 m ö h, mellan Reineskarvet och Blåbergi.
































Jag var i det här området år 2004 och föll då för ödsligheten och för dramatiken i landskapet. Nu slogs jag av skönheten återigen.
















Storslagen utsikt mot Blåbergi.
































Hemsedal.








Campingen i Hemsedal har ett fantastiskt vackert läge! Dock borde faciliteterna på campingen jämnas med marken, då de förmodligen utgör en hälsorisk. "Ole -72" och liknande ristningar inne på toan förstärker intrycket av att ägaren känner att det får gå så länge det går. Och varför inte - gubben som hade stället var säkert en bit över 80 år. Låt honom casha in så gott det går på ålderns höst! Vem har lust att börja renovera tak i den åldern? Bättre att lägga pengarna på en lägenhet i Spanien! Gäster kommer det visst ändå, det går så länge det går :)

Receptionen höll han öppet mellan typ kl 12:00 och 12:30. Way to go, let the good times roll! :D








Redo för avfärd. Jag noterar när jag tittar på packningen att den högra påsen hänger lite längre ned än den vänstra. Men det är tydligen helt normalt, och ingenting man behöver oroa sig över.








Hydnefossen.








Närmare.

























En sportfiskare som säkert trivdes i det vackra vädret.








Det är otroligt varierande och storslaget i områdena kring Hemsedal.
























Norfjorden, och Gråfjellet bakom.
































En del bilder vet jag inte riktigt varför jag tar... Kanske tyckte jag att de här korna verkade att vara ovanligt lyckliga kor?








Utsikt norrut, mot Jotunheimen.








Utsikt österut.
























Ned mot Vaset.














En halvtimme ifrån Fagernes. Ungefär vid den här tidpunkten gick sista bussen till Oslo, så jag fick spendera en natt på campingen i Fagernes. Rätt okej ändå, campingplatsen var väldigt fin dessutom. Varför stressa på semestern?




Tillbaka till Den höga nord