free hit counters
web analytics


Breheimen och Stølsheimen


En tur i september 2014


Det blev en tur där jag lät improvisationen styra litegrann. Således avbröt jag min vandring i Strynefjella efter fyra dagar för att sätta mig på en buss till Sognefjorden för att där undersöka ett fjällområde som kallas Stølsheimen. De två områdena skiljer sig rätt mycket från varandra. Runt Stryn var det otroligt vackert, med alpina toppar och stora höjdskillnader, i Stølsheimen kände man sig mer innesluten i fjällvärlden, med porlande bäckar, karga stenlandskap, grön mossa och en känsla av att vara långt borta ifrån allt. Vad som var vackrast vet jag faktiskt inte, jag är bara glad och tacksam att jag fick uppleva allt det fina.


Klicka på bilderna för att förstora dem.





Där, på andra sidan Oppstrynsvatnet strax till vänster utanför bild (typiskt!;) ligger en liten by som heter Flo. Den består av ett par gårdar som desperat klamrar sig fast på bergssluttningen. Någonstans där måste det ändå finnas en liten yta som är plan, ty denna lilla by har fostrat fotbollspelare till klubbar som Chelsea, Sheffield United, Glasgow Rangers, Werder Bremen, Wolverhampton, Leeds, Sunderland och Lierse. Kanske fick de sin grundkondition då de sprang upp- och nedför de vilda strynefjellen? Jag tänker speciellt på tillfällena då någon olycksalig unge råkade skjuta bort bollen.











Men jag skulle uppför åt andra hållet. Jag hade planerat att ta en gammal färdväg över Tyvareset, ett högt bergspass som skiljer samhällena Oppstryn och Loen från varandra. Googlingar hade sagt mig att det skulle finnas en markerad led över hela passet. Det visade sig vara felaktigt. En stig fortsätter någon kilometer efter den här sätern, sedan är man lämnad åt sitt öde. Dock är det svårt att gå så väldigt fel - man vet att man huvudsakligen ska brant uppåt, rätt länge.











Breheimen nationalpark.











Det var en helt underbar sensommardag! Så varmt att man kunde slänga av sig skjortan och sitta och fika i bara shortsen. Eller ännu mindre om man så ville - här stöter man inte på många andra vandrare.






















Det var otroligt vackert, och utsikten mot Oppstrynsvatnet bara växte ju högre upp jag kom.

































Men ibland var det väldigt brant. Vissa partier fick man nästan klättra för att ta sig upp. En alldeles för tung ryggsäck gjorde att det blev många pauser, och det är just under dessa pauser, då man stannar och vänder sig om som man inser hur brant det är. Det svindlade för mig, jag kastade mig tätt intill berget och höll mig krampaktigt fast tills jag fått tillbaka modet och orken att fortsätta uppåt.

































Snart uppe! Vid den glaciären tog jag till vänster för att komma över passet.

































Självaste passövergången. Det var inte alldeles enkelt att ta sig förbi de stora stenblocken som låg överallt.












































Utsikt mot andra sidan.






















Här kan jag utmattad se tillbaka på tvåhundra höjdmeters tuff nedstigning. Det hade varit svårt och brant, och stundtals rätt obehagligt. Jag var vid det här laget ganska slut i knäna. Så - för att konkludera! Är det fysiskt möjligt att gå ifrån Oppstryn till Loen över Tyvareset? Ja, absolut! Så om man pendlar dit till jobbet om dagarna, bör man överväga att ta den här vackra, traditionsrika gamla färdvägen? Ja, om man är skvatt galen.






















Branta fjällväggar på dalens södra sida. Där uppe ligger
Skålatårnet, en av DNT:s mest spektakulära turisthytter. Jag hade haft en tanke om att eventuellt sova där den här natten, men insåg att dit upp är det 700 höjdmeter ytterligare, och jag insåg även mina begränsningar. Jag siktade istället på att ta mig ned till en campingplats i dalen.










Här hade jag kommit in på den väldigt trafikerade stigen mot Skålatårnet. På grund av slitage efter alla besökare till hytten har DNT stenlagt stigen. Det kan ju se bekvämt ut vid en första anblick, men sten är hårt att gå på, och mina ovana vandringsknän protesterade vilt mot den omilda behandling jag utsatte dem för.






















Efter en natts sömn kändes knäna bättre och jag vandrade ner mot fjorden. Då ser jag plötsligt en hängbro uppe i bergen som jag visste att jag INTE skulle gå -
Via Ferrata Loen.










Aldrig i livet.












Kyrkan i Loen.











En kort bussresa därefter befann jag mig i Olden, som även det var omkransat av vackra berg.









Jag sökte mig uppåt Skarsteinsfjellet. Detta är Skarsteinssetra som hade en fin utsikt.










Ett får stod där länge. Jag undrade vad som föregick i hens huvud. Kanske är denna utsikt en total mindfuck för detta stackars får - kanske vill den till gräset på andra sidan? Det är kanske allmängiltigt, vare sig man är får eller människa. Men hur? Fjorden är lång, till synes oändlig, och kanske har fåret inte förmågan att inse att man kan gå runt den om man går tillräckligt långt... Istället står den där varje dag och grubblar. Eller så tillskriver jag fåret för lite kunskap... den vet allt det där, och står bara och njuter av den underbara utsikten. Det är kanske också allmängiltigt.












Tyvareset, och dalen som jag gått nedför dagen innan syns ett par mil bort i luftlinje. Det är det markerade hugget i fjället typ i bildens mitt. Så annorlunda det såg ut härifrån.






















Mina bästa kängor någonsin. Jag övergav Lundhags, som jag av någon märklig anledning alltid använt tidigare, och köpte dessa Garmont Lynx full grain för tolvhundra spänn. Såhär i efterhand visade det sig vara ett kap! Jag hade gått max två mil i dem innan den här resan, men fick trots det inte tillstymmelse till skavsår. Underbart!






















Jag slog upp tältet uppe på platten på ca 900 meter över havet. Det var helt otroligt varmt och helt vindstilla.











En vacker solnedgång den kvällen.






















Utsikt mot Stryn nere vid fjorden.






















Åttahundra höjdmeter ned till fjorden...











...och lika många höjdmeter upp till toppen där borta. Det är ett stort landskap detta, och det är lätt att tappa proportionerna. Jag hade tänkt mig att fortsätta rakt fram här och ned till dalen där borta, mellan Skarsteinsfjell och Storlogpiken, för att sedan spatsera vidare bort över fjället. Det såg helt görbart ut ända tills jag kom fram till dalen, och insåg att nedförsbacken var ett flera hundra meter högt stup.











Här är dalen...











...och här hade jag planerat att fortsätta rakt fram. :o
































Ett får som var av den oblyga typen kom fram för att hälsa :)











Jag hittade en stig som ledde mig tryggt ned till dalen där jag kunde se tillbaka på det imponerande stupet. Men det tog flera timmar att ta sig ned och jag bestämde mig för att gå ned till samhället Innvik och slå upp mitt tält där för att fundera över fortsättningen.











Det blev en vacker bussresa! Jag ville ha nåt annat än Strynefjella, jag var trött på civilisation och att se hus och vägar. Jag ville ha nåt annat. Jag bestämde mig för att dra till Stølsheimen, ett fjällområde på södra sidan om Sognefjorden. Där hade jag aldrig varit, och jag var nyfiken! Det var ett bra beslut.











Bussen tog mig till Vadheim vid Sognefjorden, där ytterligare ett bussbyte skulle ta mig till en kaj utanför Høyanger. I Høyanger heter alla människor Johansson, Svensson eller Andersson. En man i affären här berättade detta för mig på flytande svenska. Underbart skönt och väldigt oväntat att få höra modersmålet djupt inne i det norskaste norska. Tydligen hade det skett en massinvandring av svenskar till den stora aluminiumfabriken i Høyanger på 1930-talet, och dessa hade bevisligen gjort mer än att bara arbeta.











En arm av Sognefjorden.











I Ortnevik hoppade jag av båten. I denna lilla charmerande by på södra sidan av Sognefjorden hittade jag ett vägguttag på kajen och passade på att ladda ett extrabatteri som jag har med mig för mobilens skull. Väldigt praktiskt att ha, man laddar det och så räcker det till typ fem mobilladdningar. Dock skall man nog passa på att ladda batteriet när man sover eller gör något annat, efter nån timmes laddande var mitt tålamod slut - jag var så ivrig att komma upp i bergen igen! Såhär i efterhand så hade jag ju kunnat gå direkt, någon täckning där i bergen hade jag ändå inte.











Vandring in i den vackra dalen.











Jag kollade på kartan... stugan som jag hoppades kunna bo i den här kvällen skulle ligga nånstans där uppe i sluttningen. Jag kikade uppåt, letandes. Plötsligt ser jag den - Brydalseter - till synes balanserande på randen av ett stup! Jag blev alldeles exalterad, min puls började slå våldsamt och steglängden ökades av all förväntan och adrenalin som pumpade i min kropp. Brydalseter, vilken idyll det visade sig vara! Klicka på bilden - stugans tak blänker som en vit pixel i bildens mitt.











Brydalseter :)

































Dagens arbete var avklarat - vilket innebar att vattnet var inburet och kaminen var tänd. Sedan var det bara att chilla!











Dagen efter inleds med en stigning på en 3-400 höjdmeter upp i dalen.






















Selfiedags. Paraplyet kommer väl till pass även på fjället när det är någorlunda vindstilla. Skönt att slippa att dra på och av regnkläder! Det kan också användas till att effektivt skärma av den distraherande vackra naturen i bakgrunden så att läsaren kan fokusera på det viktiga i bilden - jag!











Här är jag uppe på krönet, och det som hände därefter är något som jag i min självgodhet aldrig någonsin trott skulle kunna hända mig. Jag lämnade Brydalseter och fjorden bakom mig och gav mig in i ett landskap av branta stup, sjöar, klippblock och snöfält. Allt för dagen inslaget i en förtrollande dimma, vilket gjorde orienteringen lite knepig... Min trygghet var de illröda markeringarna utefter stigen, den av DNT märkta stig som skulle föra mig till Norddalshytten. Jag kände mig aningen utlämnad åt naturens krafter i dimman, så visst kändes det lite trevligt att efter ett tag få se andra fotspår på stigen. Som ett sällskap, även om dessa fotspår visserligen gick åt motsatt håll än jag. Men efter en stund började jag fundera... Turen skulle ta tre timmar hade jag läst mig till, och jag hade gått i tre timmar gott och väl... snart borde jag väl vara framme? Jag försökte lista ut med hjälp av kartan exakt var jag befann mig. Jag blev inte riktigt nöjd... tyckte inte riktigt att naturen såg ut som den borde! Men - det var dimmigt och svårt att se ordentligt. Plötsligt såg jag ett högt krön där framme. Förhoppningsvis var det det sista stora krönet innan jag skulle se stugan. När jag kom upp förstod jag verkligen ingenting. Jag stod inför samma utsikt som jag hade haft tre timmar tidigare. Jag såg Sognefjorden igen. Du kan säkert lista ut vad som hänt... Fotspåren jag sett var mina egna. Förmodligen hade jag vid någon paus förvillat mig så i det ensidiga landskapet att jag lyckats vända etthundraåttio grader och gå tillbaka samma väg som jag kommit! Jag svor och vrålade! Hur i helvete kan man vara så jävla klantig??? Jag satte mig ner och överlade med mig själv. Skulle jag gå tillbaka ner till Brydalseter och övernatta där igen? Skulle jag göra ett nytt försök att nå Norddalshytten? Det var ju september - skulle jag hinna fram innan det blev mörkt? Jag bestämde mig till slut för att börja gå på nytt! Och då var det något som hände. Dimman började lätta. Det var som att huldran, vättarna eller vem det nu är som bestämmer där inne i fjället först hade beslutat sig för att skämta med mig, ge mig en liten knäpp på näsan, men att de sedan förbarmade sig över mig och lät mig hitta rätt. :)

































Vackert och vilt landskap. Krävande att gå i. Och svårorienterat, även utan dimma. Efter händelsen som jag beskrev ovan så har jag lärt mig att ladda ned kartor i förväg till mobilen så att jag kan använda gps:en även då jag är utan täckning.











Efter sju timmar såg jag så äntligen Norddalshytten. Den syns i bildens mitt - ett litet vitt hus med rött tak.






















Detta kändes som ett verkligt vilt landskap.























































Efter ett antal timmar i ett kargt landskap sved det nästan i ögonen då jag kom över det sista krönet och blickade ned i den gröna, frodiga Vøvringadalen. Här hade jag femhundra höjdmeter att gå ned till stugan Solrenningen.

































Solrenningen syns nere till vänster i bilden.

































Dagen efter gick jag mot stugan Åsedalen.











Upp i Berdalen.
































Hallsetstølen.











Hallsetvatnet med DNT:s hytta Åsedalen till vänster i bild.











Kor på andra sidan sjön njuter av säsongens sista bete.











Dagen efter började med ett par kilometers vandring tillbaka längs med sjön.











Efter ett par timmars vandring tog jag en matrast, och fann mig snart omgiven av de kor jag sett dagen innan. I en stor cirkel ställde de sig runt mig och jag kände mig inte helt bekväm... till min räddning kom dock strax dessa killar, som tillsammans med sin farfar var ute på fjället för att driva hem korna från sommarens bete. Vi pratade en stund och de berättade att de hade skollov, och därför var där för att hjälpa till. Innan de gick vidare visade de stolt upp en påse med öring som de nyss dragit upp ur sjön. De var så glada! Vi sade hej då, och när jag följde karavanen uppför fjället med blicken reflekterade jag över hur olika barns uppväxt kan vara, och hur lyckligt lottade dessa killar är som får vara med om detta. Vildmarken, friheten, naturen. Back to basics. Jag satt där och blev nästan rörd å deras vägnar.





















Turen upp genom Geitdalen var lättvandrad och smått idyllisk.

































Efter ett tag överraskades jag av den vackra vyn mot Raudberget. Detta berg innehåller tydligen mycket järn, därav dess rostbruna färg som faktiskt lyste mycket mer iögonfallande i verkligheten än vad som framgår av den här bilden.











På udden vid Raudbergsvatnet kunde jag urskilja en fiskare.










Fiskaren inzoomad. Varje gång jag ser folk som fiskar på fjället blir jag lite avundsjuk och tänker att det där borde jag själv lära mig till nästa fjälltur. Tänk att kunna varva det frystorkade med nystekt öring! Än så länge har det dock inte blivit av - jag tror att det beror på att själva dödandet av fisken, som tyvärr ofrånkomligen ingår i processen, känns som ett för svårt hinder att övervinna. Jag vet, i konsekvensens namn borde jag ju därför bli vegetarian. Vi får se hur det blir med det.





















Stigen till hyttan Selhammar passerar genom Raudbergets rasmassor.











Här kunde jag inte undgå att känna mig lite stressad, och jag andades ut en smula när jag kommit förbi passagen.











Dagen efter fick jag känna på lite kontinental trekking-kultur då jag sällskapade ned till Trefall med en tysk och en italiensk vandrare. Trevliga killar, dock hade de en lite sportigare approach till vandring än vad jag har - vi nästan sprang fram på stigen. :o Jag brukar normalt sett gå rätt långsamt, och den bedömning som den norska turistföreningen brukar göra av tidsåtgången på en sträcka brukar stämma rätt bra för mig. Denna gång var sträckan märkt med fem timmar av DNT - vi tog den på drygt tre timmar.












































Bara en nedförsbacke kvar till Trefall vid riksväg 344. Jag åkte med mina nyfunna vänner till Bergen där jag tog en kväll på stan innan jag åkte den vackra Bergensbanan hemåt.









Tillbaka till Den höga nord