free hit counters
web analytics


Møre og Romsdal


En tur i augusti 2019


Så då var jag återigen, äntligen, tillbaka i mitt älskade Norge! :) Jag gjorde en utflykt till svenska Kungsleden ifjol, det var för all del vackert men jag har känt inombords att det är inte dit jag längtar tillbaka - det är till de norska fjällen! Kanske behöver man ibland ge sig ut på lite äventyr för att förstå var man hör hemma? Denna gång tog jag flyget till Molde, och åkte därefter färja och buss ut på Sunnmøre innan jag klev av någon mil söder om Vestnes (om det nu säger dig något;). Därifrån gick jag i sju dagar, innan jag kom fram till Valldalen varifrån jag tog buss till Åndalsnes via den berömda "trollstigen", för att därifrån ta tåget hem. Nej, jag tog inga bilder på trollstigen då jag tänkte att det finns nog bilder så det räcker av den sträckan ändå ;) Men jag måste ändå säga att det i sanning är en spektakulär vägsträckning... Jag tror inte att jag är så lättimponerad numera, men naturen i det här området får en ibland att bokstavligen kippa efter andan!

Det regnade de tre första dagarna på turen men väderprognosen lovade sol senare i veckan, så jag härdade ut - och friluftsmänniskor vet ju att när solen väl kommer fram glömmer man snabbt de kalla, blöta dagarna, och det blir SÅ värt det! I Møre og Romsdal, som fylket heter där jag vandrade, reser sig bergen spikrakt och sylvasst upp ur fjordarna, och det är vykortsmotiv vart man än vänder sig! De branta fjällen innebär såklart att det ofrånkomligen blir en hel del höjdmeter både uppåt och nedåt att tillryggalägga, men stigarna i området är ofta väl ingångna och tydligt markerade. Så gör dina benböj och spring dina kilometer under våren, så är du redo för ett av Skandinaviens vackraste och mest alpina områden när sommaren kommer!


Klicka på bilderna för att förstora dem.





Vid Ellingssetra utefter E39:an hoppade jag av bussen. Jag gick någon kilometer innan jag kom till grusvägen som förde mig uppåt, inåt fjället, mot naturreservatet Måslia som var överraskande vackert.











Ørskogfjellet Skisenter.






















På grusvägen uppåt.











Den röda jackan tillhör en trevlig tjej som hade varit uppe en sväng vid Jutevatnet med sin hund. Det var väldigt fint där, sade hon (och hon ljög inte). Min tur varade i sju dagar, och förutom då jag gick ned i byarna så var hon den enda jag träffade på stigarna under hela turen. Nu i efterhand känns det lite märkligt att jag träffade denna enda människa efter bara någon timme. Hade jag vetat det då så hade jag nog klängt mig fast vid henne lite mera ;)






















Regnet hade tilltagit och jag inkvarterade mig i en fin liten öppen stuga vid Jutevatnet.











Allt man behöver!











Tänk att man så nära civilisationen kan finna det lugn och den känsla av avskildhet som jag fann uppe vid Jutevatnet. Sjön ligger på 525 meters höjd, och en lättvandrad stig går ifrån E39:an. En förening har här byggt en liten stuga, med vindskydd, eldstad, dass och även ett litet utrymme där bakom vindskyddet där det går utmärkt att sova för någon natt! Fantastiskt - en låda för kontant betalning skulle dock vara bra, då vi svenskar inte kan använda "vipps" (vilket är norrmännens motsvarighet till swisch). Å andra sidan är det kanske inte så många svenskar som hittar hit ändå.

































Vill man sedan fortsätta mot Tresfjorden som jag gjorde, finns det en stig åt det hållet också. Då får man dock vara lite mer uppmärksam när man når fram till skogen, för det är väldigt brant terräng ner mot fjorden och utan stig att följa så blir det besvärligt.












































En första skymt av fjorden.











Regnet fortsatte. Efter en övernattning på Fagervik camping sökte jag mig österut, uppåt 400 höjdmeter till Daugstadsetra.











Framme vid ett folktomt Daugstadsetra, där jag lyckades med konsttycket att hamna på fel stig när jag skulle mot Stavvatnet. Jag insåg mitt misstag efter någon kilometer - och jag insåg också att man tydligen inte får slappna av för mycket. Det hindrade mig dock inte från att gå ordentligt fel även då jag skulle upp ifrån Stavvatnet till Øspevatnet några timmar senare. Herregud.






















Jag passerade den lilla sjön Midttjønna.











Plötsligt lättade dimman lite och jag blev påmind om att jag gick i en dramatisk dal! Stavvatnet där framme, stigen gick över på vänster sida om sjön härifrån sett.






















När man ska ta en selfie med min kamera har man tre sekunder på sig efter att man tryckt på knappen att springa iväg, vända sig om, och försöka hitta en naturlig pose där man ser normal ut. Detta var det närmaste jag kom. Här har jag äntligen kommit fram till Øspehytta, med kläderna upphängda på tork och kaminen igång.











Øspehytta är en fantastisk stuga byggd av Måndalen Jeger- og Fiskeforening. Här betalar du för ditt uppehälle ungefär som i DNT:s stugor (men i detta fall lägger du pengar i en liten låda vid vägen nere i dalen). Jag hade gått hela dagen och var så otroligt sliten, och dessutom genomblöt, så att få komma in i denna lilla stuga kändes fantastiskt. Hoppet levde dessutom om ett bättre väder dagen efter.











Och se, blå himmel (nåja) nästa morgon! Vid det här laget var jag glad för det lilla ;) Øspevatnet, 787 möh.











Förändrad utsikt norrut den här förmiddagen!












































Tillbakablick mot stugan, allra längst till höger i bild (den grå stugan till vänster var båtskjulet). Över detta tronar Geitemjølktinden, 1361 möh.










Den lilla hyttesamlingen Venåssetra syns i mitten av bilden. Dit ner var det cirka 400 höjdmeter.











Blick mot Stavvatnet och dalen som jag kommit ifrån dagen innan.






















Idylliska Venåssetra.











Romsdalsfjorden.











Dagen efter var det högsommar och jag kunde bada fötterna i havet.






















Detta är mitt fina tält, ett Marmot Vapor. Men även om morgonen var varm så hade det varit kyligt under natten. Jag fyllde ett par petflaskor med hett vatten och tog med mig ner i sovsäcken, det hjälper mycket om det är kallt. Se till att korken är ordentligt åtskruvad bara :o






















På väg tillbaka utefter vägen ett stycke innan jag viker av söderut. Något av de mäktiga bergen rakt fram är Geitemjølktinden, under vars topp jag övernattat dagen innan.











På väg upp i Volladalen, först här på grusväg och sedan på fin stig, till Middagvatnet där Middagsbu ligger. Middagstind rakt fram når 1568 meter över havet.











En bilparkering där vägen slutar. Det stod två bilar parkerade här, men jag såg inga människor.

































Jag fick stora skälvan när jag anade var leden skulle fortsätta nästa dag... Där, uppe på "hyllan" som syns rakt under toppen går leden vidare mot Tindevatnet. Till min stora lättnad så kändes passagen inte lika utsatt när jag väl var där. Stigen gick visserligen nära stupet men håller man bara koncentrationen uppe litegrann och tänker på hur man sätter fötterna så är det helt riskfritt.






















Snart uppe!






















Åttahundra höjdmeters stigning går inte spårlöst förbi, men det var så värt ansträngningen när man väl kom upp till idyllen vid Middagsvatnet! Återigen tack, Måndalen Jeger- og Fiskeforening.











Fin badsjö alldeles bredvid stugan... Det var kanske inte jättevarmt i vattnet men tillräckligt för att jag kunde blaska av mig :)











Interiör från stugan, ett sovrum finns där borta med tre eller fyra bäddar. Och så finns ju en säng i det första rummet också.











Man kan knappast ha det bättre! Jag känner fortfarande eufori när jag ser bilderna härifrån, det var så himla härligt! Att få uppleva en varm sommarkväll i den här miljön är underbart!











Tillbakablick på Middagsbu dagen efter.











Uppe på 943 meter över havet och jag tog försiktiga steg för att se över kanten på stupet! Mäktig utsikt ända ned till fjorden!











För att inte tala om utsikten mot Nonstinden, som reser sig tusen meter över den gröna dalbottnen.






















Svårt att sluta ta bilder!











Middagsbua igen.











..och igen.











Fantastisk utsikt mot Storbua (1498 m ö h) och de omgivande topparna.











Inzoom.











Nonstinden (1572 möh).











Stigen följer stupet under någon kilometer. Här framme skulle man strax passera en liten "ravin" för att sedan gå på klippan där framme ett tag innan stigen svängde av söderut och nedåt mot Tindevatnet.











Tindevatnet på 804 meters höjd.











Jag skulle till andra sidan sjön, och valde den högra sidan härifrån sett. Den såg inte lika brant ut, och det gick bra att gå där bara man koncentrerar sig lite då man ska passera stenfälten.











Jag valde att gå bland stenarna ovanför snöfälten då det var flera meters djupa sprickor i snön som såg lite oberäknelig ut.











Här närmar jag mig den södra stranden och enklare terräng igen. Det går en stig ifrån änden på sjön och vidare söderut.
Vid varje vandring så finns det stunder man minns lite extra, det kan vara en plats där man verkligen landat, där man känner att man är djupt innesluten i naturens rike. Där man får känslan av att man är alldeles ensam, bortkopplad från världen, och att ingen någonsin skulle hitta en om man bestämde sig för att stanna där. På den här vandringen kom den känslan över mig där framme. Jag hade tagit mig förbi stenpartiet som jag oroat mig lite för, det var varmt, det var tyst, det var fridfullt.











Och när man väl tagit sig över krönet så möts man av denna utsikt, alldeles oväntat, och så storslagen! Jag fick gåshud igen.











Ja, en helt otrolig utsikt. Fulländad, kände jag där och då! Det är ju en nåd att få uppleva, det är inte ofta man står inför någonting som är så vackert att man anser det fulländat. Jag kände nästan att, nu kan jag åka hem direkt. Jag är nöjd! Den fjällängtan, den cravingen jag omedvetet odlat hela vintern och våren är nu tillfredsställd! Men, så lätt skulle det ju inte gå. Efter en timmes paus och kontemplation här uppe väntade en brant, brant nedstigning i dalen. Därifrån följde jag till en början grusvägen till Bøstølen , och sedan vidare på till största delen fin stig till Storvasshytta, som var mitt mål för dagen.






















Bøstølen.











På vägen till Storvasshytta passerade jag också den fina, öppna hyttan "For fattig och rik" som firade hundraårsjubileum i år! Den hade åldrats med den äran, det märktes att folket i byn var rädda om sin klenod!











Storvatnet med Storådalshornet där framme. I andra änden av sjön, någon kilometer bort, ligger Storvasshytta. Det skall finnas en stig utefter strandkanten men den hittade jag inte.











Jag gick upp tidigt, tidigt, klockan var halv åtta på morgonen och jag var redan på väg. Så här tidigt brukar jag aldrig gå. Jag var lite nervös. Planen var att jag skulle hinna med en buss ifrån Valldalen redan klockan kvart i två, och jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att gå den dryga milen härifrån och dit. Jag skulle rakt fram och vänster där bort bland bergen. Enligt kartan skulle det finnas en markerad led hela vägen, men jag skulle upp lite i höjd, och där vandra utefter ett par sjöar innan jag skulle nedåt igen. Jag vet också att i vissa fall kan markeringen vara obefintlig trots att kartan säger annat, och i andra fall kan kan terrängen vara så besvärlig att det inte hjälper hur bra markeringen än är. Därav min tidiga avfärd. Det visade sig dock senare att min oro varit obefogad, och min vandring kom att gå på en uråldrig handelsväg där stigen till och med var tillrättalagd med flata stenblock vid de svåraste partierna. Det kändes fantastiskt, både för att det underlättade min vandring, men också för att det kändes stort att få uppleva detta byggnadsverk, som säkerligen inte varit enkelt att färdigställa en gång i tiden.











Tillbakablick mot Storvasshytta. Den är byggd av en förening och öppen för vem som helst att övernatta i - jag rekommenderar dock alla att lägga ett bidrag i plåtlådan som finns där, som tack för allt slit och alla pengar som föreningen lagt ned för att vandrare skall kunna få tak över huvudet och värma sig med kaminen.
(Ps. Det fanns en vattenslang med en kran utanför stugan, som kom ifrån någon vattenpöl uppe i skogen där man kunde ta vatten, men det rann misstänkt sakta ur den så jag hämtade vatten i sjön istället. Jag är alltid petig med dricksvattnet när jag är ute. /bror duktig)











Ifrån klyftan mellan de två spetsiga bergen där borta kom jag dagen innan!











Fokshaugtinden och Trollvasstinden i norr.











Här tittade jag på klockan och insåg att jag nog var i hamn - jag skulle, om ingenting extremt oförutsett inträffade, med lätthet hinna med bussen, och därmed också tåget som jag redan köpt biljett till. Bra jobbat, Johan!











Här kan man delvis se de stenlagda partierna längre fram. Vägen var 2-3 meter bred och omsorgsfullt byggd. Jag har förgäves googlat på nätet för att få lite bakgrundshistoria till denna väg, jag tänkte att någonstans måste väl denna väg ha blivit uppmärksammad tidigare?! ja, säkerligen, men om det nu är så att jag är först med att nämna det på internet så är det hög tid.






















Nedåt igen mot Valldalen.






















Den högsta toppen där borta till vänster tror jag är Trollkyrkja, 1762 m ö h.











Kjørsetdalshornet, 1275 m ö h.











Vacker utsikt in i Taskedalen. Det kändes som att det fanns myriader av dalgångar som gick åt olika håll överallt.

































Jag var nere i civilisationen igen, det kändes som en seger! Jag hade klarat det! Och hela dalen här nere doftade underbart av den stora jordgubbsodlingen vid sidan av vägen. Jag vände mig om och tog denna bild - där stod de, bergen, och vinkade farväl till mig. De hade låtit mig undslippa oskadd utan men, för den här gången, och verkar nästan roade över att jag kände mig så segerrusig! Ja, så kändes det verkligen. Jag kände mig segerrusig men också ödmjukt tacksam för det jag fått vara med om! Farväl berg, denna upplevelse är vår hemlighet! Visst, jag skriver om det på nätet och lägger ut mina bilder, men hur gärna jag än vill så kan jag omöjligt förmedla känslan som man får där inne! Jag tror att alla som upplevt såna stunder i naturen vet vad jag pratar om - man bevarar upplevelsen i sitt hjärta, och återvänder i minnet gång på gång. Om jag ler oförklarligt ibland, så vet du nu vad det beror på ;)











Vid Myklebost fanns en campingplats där jag kunde duscha innan jag hoppade på bussen, som körde via den vackra Trollstigen till Åndalsnes och en välförtjänt kall öl innan mitt tåg rullade hemåt. Tack för den här gången! :)









Tillbaka till Den höga nord