free hit counters
web analytics


Kamperhamrane i Breheimen


En liten tur i oktober 2012


Är nedanstående ett säljande mejl månntro?

"Hej! Jag gjorde i höstas, i sprakande höstfärger, en vandringstur över Kamperhamrane i mellersta Norge. Kamperhamrane var innan Strynefjellsvägen anlades i slutet av 1800-talet den huvudsakliga färdvägen för de som ville ta sig från fjorden in till marknaderna i östnorge. Och har så varit i tusen år. Vägen, som idag är en knappt skönjbar stig, går genom ett vackert men ack så svårpasserat dalstråk. Ett imponerande trappstensbygge leder över den högsta delen av turen - trappstegen till trots känns det helt otroligt att norrmännen faktiskt transporterade sina hästar och varor över fjället här!

Leden var för några år sedan markerad med de röda T:na som DNT administrerar, men så är inte längre fallet... Men färdvägen visas tydligt av de tusen år gamla, stora stenrösen som står på strategiska platser. Det är ganska nära att ta sig hit för oss svenskar, och trots att det ligger i sydnorge så är det relativt ödsligt. Jag gjorde ett besök i en mysig DNT-stuga, och enligt stugans loggbok så var det flera månader sedan någon bott där före mig. Detta är en vandring där man påtagligt känner kulturhistorien, men även en tur med hisnande, verkligt halsbrytande vyer! Jag bifogar lite bilder från turen, hoppas det är något som faller i smaken :)"

Nej, det var visst inte så lockande för tidningen :) Refuserad! Så därför bjussar jag dig, kära läsare, på bilderna istället. Alldeles gratis ;) Kram!


Klicka på bilderna för att förstora dem.





Det var sen oktober, och det var kallt. Jag hoppade av bussen vid Pollfoss mitt i natten, och fick börja med att dra på mig plagg efter plagg. Sedan var det bara att börja gå för att hålla värmen. Jag gick uppåt, mot Glitne och Framrusti.

Det är något alldeles speciellt med de första stegen när man skall på en tur. Förväntan ligger ackumulerad i kroppen, och man kan knappt komma iväg snabbt nog. Uppåt i dalstråket, med de stora ruvande, vackra men samtidigt hotfulla bergen väntande på dig. Gåshud. :)










Morgonfrosten ligger kvar ännu.











Framrusti.






















Och så dessa makalösa soluppgångar. Jag strävade uppåt, uppåt, och råkade vända mig om och fick se denna syn, alldeles oväntat. Mitt hjärta tog ett skutt. Dessa soluppgångar är alldeles underbara, men flyktiga. Bara tio minuter senare lyste morgonstrålarna på andra berg i andra dalstråk.































































Tillbakablick mot Ottadalen och fjällen i Reinheimen på andra sidan.





















Som med ett jättelikt yxhugg har Raudberget delats mitt itu av vatten och is.






















































Jag gjorde misstaget att försöka gå söder om berget mot sjön, för på kartorna finns fortfarande den felaktiga informationen att det skall gå att komma över sjön där bakom via en dammbyggnad. Jag blev brutalt uppmärksammad på att stegarna på andra sidan dammen var bortplockade när jag efter några timmars slit tagit mig ned dit... Därefter följde lite överläggning med mig själv, och en lite väl våghalsig klättring uppåt berget igen. Därefter lunch på Raudbergets topp, och det var ju för all del vackert och en rätt fin kompensation ändå :)











Vackert väder vid Rauddalsvatnet :)






















Tillbaka nere i dalen för att därefter gå upp på norra sidan. Dammbyggnaden skymtas i mitten av bilden.






















Sådärja, äntligen uppe på krönet. Jag befinner mig på den rätta sidan av Rauddalsvatnet, och härifrån skall det gå en märkt stig bortöver. Den såg jag dock bara undantagsvis, och det blev en rätt jobbig vandring igenom snårig skog innan jag var framme vid DNT:s stuga Skridulaupbu.









En liten paus. Skönt väder den här dagen.

































Skridulaupbu.






















Lom och Skjåk Sparebank har slagit på stort och skänkt en transistorradio! Möjligen kan det idag uppfattas som lite snålt ;) Men till deras försvar måste väl nämnas att på sjuttiotalet, när radion hamnade här, så var en transistorradio dyra grejer! Och de materiella kraven i samhället kanske också var lite lägre?











Mysigt!











Så ödsligt det kändes vid Skridulaupbu. Jag var första besökaren på nästan två månader enligt stugans loggbok. Den förtjänar fler besök! Underbart mysig liten stuga!













































































Här är stigskiljet mot Slaeom. Fram till hit var det bra markerat och en tydlig stig. Jag skulle dock fortsätta rakt fram, västerut upp över Kamperhamrane.























































Här ser man i riktning mot Slaeom. Det kom lite duggregn.











Imponerande röse. Här har handelskaravanerna gått sedan urminnes tider.






















En liten fiske- och jaktbod vid Ytste Leirvatnet. Här upptäckte jag att jag någonstans under den senaste timmen hade tappat min mössa. Det är egentligen oförlåtligt i den här miljön, den här årstiden. Jag spenderade en halvtimme på att gå tillbaka för att leta efter den, men eftersom jag inte haft någon egentlig stig att följa så kändes det lite som att leta efter en nål i en höstack. Jag gav upp. Jag måste vidare, jag måste hinna över bergspasset innan det blir mörkt. Jag hade ändå huvan på min jacka i vadmal, och jag skulle kunna klara mig bara med den hoppades jag.











Här har någon verkligen knutit näven i fickan! :) "NEI TIL EF", ristat i tyst vredesmod! Det finns nog inget mer verkningslöst sätt att protestera på än att föra kampanj på en takbjälke i en stuga miltals ifrån närmsta civilisation. :D












































Sagolikt vackert! Här slutar Ytste Leirvatnet med ett litet delta i den västra änden.











Här i Merradalsbotn började en till synes oändlig stenöken. Och den kändes också oändlig efter ett tag. Här var dalen tidigare täckt av en stor glaciär som den gamla färdselvägen gått på. När glaciären sedan smält undan finns inga egentliga riktmärken att följa förrän man kommer uppåt några kilometer i dalen. Men orienteringen är ändå ganska lätt. Jag visste att jag skulle uppåt, där borta till höger.











Ett stort röse avtecknar sig mot sjön där borta och visar vägen.











Vackert, men ganska kallt här uppe.











Där, i skåran lite till höger om mitten på bilden, börjar trappstegen som byggts av soldater på straffkommendering i början av 1800-talet. Läs mer om Kamperhamrane exempelvis på
iskjak.no.





















Uppe på högsta punkten, ca 1300 meter över havet. Jag pustade ut en smula. :)











Plötsligt stod jag på stupet mot Sunndalen, som öppnade sig framför mig! En helt sanslös vy. En trång, vild dal, med forsande älvar och höga vattenfall, och berg som reser sig tusen meter upp i skyn från dalens botten.











Del av trappen, som sträcker sig flera kilometer lång över fjället! Man kan inte annat än att känna medlidande med de stackare som tvingats bygga den. Vilket otroligt slitgöra! Samtidigt var det enkelt att vänja sig vid bekvämligheten :) Vad fan, är det inga trappsteg längre, tänkte jag smått besviket för mig själv när jag kommit en bit ned i dalen, till den plats där de straffarbetande soldaterna äntligen fått vila ut. :D











Det ser kanske inte så brant ut på bilden, men jag lovar, det var brant! Jag hade fullt sjå att ta mig själv över det här passet, hur man lyckats ta sig över med hästar här övergår mitt förstånd!

































Så vackert!

































Vid Sunndalssetra slog jag mig ned och kokade havregrynsgröt. Den lilla byn låg öde efter sommaren. Härifrån är det tydlig stig nedåt dalen, och efter ca tre kilometer kommer man till en större gård från vilken det går grusväg vidare nedåt.

































Innan jag nått fram till Folvens camping i Hjelledalen vid Oppstrynsvatnet hade det hunnit bli kolmörkt. Campingplatsen var dessutom stängd för säsongen, skulle det visa sig... jaja. Jag slog upp tältet hjälpligt i mörkret, och däckade sedan inom en halvminut, utmattad men lycklig efter dagens strapatser.











Lite bonusbilder från Jotunhemen och Krossbu, där jag bodde några nätter senare :) Jag hade tänkt mig att gå vidare nedåt mot Skogadasböen, men vädret skulle bli sämre och jag tvingades ta ett sansat beslut om att återkomma någon annan gång.






















Här stod jag och tvekade, länge. Skulle jag inte gå ändå? Ljusnar det inte där borta? Den trevlige ägaren på Krossbu "frarådde på det sterkeste". Fan. Jag åkte med honom ned till Lom istället, aningen besviken, som man alltid är när man tvingas ställa in en tur. Men bilfärden var trevlig, och Böverdalen var väldigt vacker i höstprakt!











Flera bonusbilder ;) Jag tog sedan tunnelbanan ifrån Oslo centrum femhundra höjdmeter upp i Nordmarka, för ett par dagars vandring. Osloborna har ganska fin natur alldeles inpå knuten. Kuperat och med många sjöar. DNT har även en rad stugor i området, dock är det tydligen nödvändigt att förboka dem.

































Finväder i Nordmarka. :)









Tillbaka till Den höga nord