En inte helt fackmannamässig ihoptejpning av min cykelkartong. ;) Men den började gå sönder på Skavsta, så jag fick panik och tejpade lite hej vilt. Och bevisligen så höll den ihop ända till Lindau i alla fall. :) Med lite övning så går det ganska fort att packa ner en cykel. Problemet kan vara att få tag på en kartong till när man ska flyga hem, men bara man hittar en öppen cykelaffär så har de ofta kartonger liggandes som man gärna får ta.










Lätt packad i duggregnet vid Bodensjön, redo att ge mig av.










Men ORKA cykla på cykelvägarna. Ja, du ser ju själv... Var tvåhundrade meter måste man stanna och försöka orientera sig efter omöjliga skyltar. Mitt råd om du vill cykla här, är att du istället köper en vanlig bilkarta i lämplig skala och kör på småvägar.










Jag gillar visserligen stilen egentligen, men kanske kan det bli lite för mycket ibland?




















Jag gjorde ett dagsbesök i furstendömet Liechtenstein. Om man har planer på att flytta hit så bör man börja med skaffa ett välbetalt arbete så att man har råd att betala hyrorna i landet. Innan du har arbete och bostad är du icke önskvärd. Tror inte att jag såg annat än rika européer den här dagen. Är du medelinkomsttagare från Somalia och vill ha ett uppehållstillstånd så är nog utsikterna större att du får det på månen.





















Här bor självaste fursten.





















































Jag cyklade en mil på en återvändsgränd och tvingades vända. Men det gjorde ingenting! Det kändes som om jag var i edens lustgård när jag lade mig ner och vilade och njöt av solen, värmen, tystnaden, grönskan och den underbara utsikten mot alperna i Rhendalen.




















Jag cyklade utefter floden, följde i stort sett samma sträckning som Europaväg 43. Det var ett svagt, svagt, knappt märkbart, men dock motlut hela vägen i flera dagar.
































Byarna ligger som pärlor på ett pärlband. Det var egentligen karakteristiskt för min resa - människor överallt. Men så är det när man reser i Europas "Blue Banana".
































Och efter ovanstående vykortsidyller möts man av det här! Schweiz är verkligen kontrasternas land. Men staden Churs skyskrapor ser ändå små ut i jämförelse med Rhendalens mäktiga natur.





















Campingplatsen i Chur. Här glömde jag kvar min mobil inne vid duscharna i över en timme, och trodde givetvis att den skulle vara borta för alltid. Men campare är vänliga människor! :) Någon hade lämnat in mobilen i receptionen, och tack vare denna någon så kan denna bild nu beskådas här. Se den som en hyllning till medmänskligheten! :)










Höghus väg i vägg med slåtterängar och fäbodar. Chur är trots sin relativt lilla folkmängd, ca 50,000 invånare, en stad som känns gränslös. Både på gott och ont. Ett myllrande nattliv var det den här kvällen, och droger och bordeller och prostitution existerar sida vid sida med mjölkbönderna i folkdräkt. Märkligt.































Det är en talande bild att arbetaren står med mössan i hand. Schweiz kan vara ett tufft land att leva i om man tillhör de mindre bemedlade. Men undersåtarna är framgångsrikt drillade att lydigt acceptera sin situation - sommaren 2012 genomfördes en folkomröstning i Schweiz om huruvida man skulle förlänga den lagstadgade semestern. I Schweiz har nämligen anställda bara rätt till fyra veckors betald semester. Men folket röstade nej! Nej tack, goe herrn, fyra veckor räcker så bra så. Det är ju obegripligt! Är det arvet från Luther som håller sitt grepp om befolkningen?










Efter byn Thusis är det en kraftig stigning i serpentinvägar på ungefär 700 höjdmeter fördelat på en och en halv mil. Därefter är man ganska mör! Här vid sjön Sufnersee blåste det väldigt kallt, men man kunde i alla fall trösta sig med att den värsta stigningen var avklarad.




















Den lilla byn Splügen där jag campade en natt.










Uppe på högsta passet under resan, San Bernardino-passet, eller som schweizarna säger - Passo san Bernardino. Ja, det stämmer; från denna punkt och söderut övergick schweizarna till att tala italienska! Och från att ha klarat mig hjälpligt i landet tack vare min skoltyska, fann jag mig plötsligt i situationen att jag inte förstod någonting. Allt var hädanefter på italienska. Återigen slog det mig vilket spännande land Schweiz är. Dock hade jag önskat att de lärt sig engelska i skolorna... Jag kände mig väldigt villrådig stundtals, och snudd på uppgiven när jag inte kunde kommunicera om ens de enklaste saker.





















Härifrån var det nedförsbacke resten av dagen! En helt galen cykeldag, kanske den härligaste cyklingen i mitt liv. Från de kala klipporna här vid passet, ned i en grön dal med högsommarvärme och underbara små mysiga byar. Fem mil rullade jag utan ansträngning ned till staden Bellinzona, med hela detta fantastiska storslagna scenario omkring mig. Shit, vad jag längtar tillbaka!























































































Byggnadsstilen var annorlunda här på södra sidan om alperna, de där karaktäristiska sydländska fönsterluckorna började dyka upp till exempel. Och nya, exotiska växter och träd.





















Nere i Bellinzona, en vacker stad med ca 50,000 invånare. Det finns en bra campingplats vid älven.





















Otroligt vackert här i Bellinzona, som också står med på UNESCO:s världsarvslista tack vare tre stora medeltida borgar i staden.











































Lugano ligger vackert vid den fjordliknande Lago de Lugano.











































Och här slutar Alperna i söder! Italiens vida slätter tog strax vid, och efter alla höjdmeter i bergen kan jag inte påstå att jag sörjde nämnvärt.










Como-sjön.










En random gata i Milanos utkanter. Att cykla med hjärtat i halsgropen i fyrfiliga rondeller i Milano var en upplevelse jag inte önskar någon egentligen. Trafikregler och skyltar verkar ses mera som allmänna rekommendationer än regler. Och skall man in i en butik, då är det bara att parkera mitt i gatan och slänga på varningsblinkersen. :)










Önskas en stor stark till din Big Mac? Nej, förmodligen inte, men jag kände mig tvungen att testa. Bara för att det går. ;)










En bro i staden Pavia, tre-fyra mil söder om Milano. Albert Einsteins familj bodde här under en period, och på bron satt en plakett som deklarerade att Einstein minsann ofta tänkte på den vackra bron i Pavia. Men exakt vad han tänkte om den framgick inte.





















De liguriska appeninerna avtecknar sig mot den mörkblå himlen, och jag kände pulsen öka! Jag visste att inom några timmar skulle jag vara framme vid resans mål, Medelhavet. Jag skulle klara det! Det återstod en sista stigning på 400 höjdmeter, sedan bar det bara utför i två mil. Så länge hade jag drömt om den stunden, och nu var den snart verklighet! Det bara bubblade i kroppen, och jag tyckte mig se hur himlen ljusnade för varje minut som gick! Jag hade sett allting för min inre syn så många gånger. Jag skulle komma cyklande nedför kullarna, triumfatoriskt rulla genom den lilla byn vid havets rand, raka vägen ned till stranden. Där skulle jag högtidligt ställa ifrån mig cykeln, och med armarna uppsträckta mot skyn i en vinnar-pose skulle jag springa ut i havet, berusad av segerns sötma! :)
Nu skulle det visa sig att det inte alls blev på det viset. Genua var ingen liten idyllisk småstad vid vattnet, utan ett myllrande inferno av tutande bilar, lastbilar och vespor under rush hour. Att cykla på de stora vägarna var fullständigt livsfarligt. Och någon strand hittade jag inte heller. Jag såg inte ens havet förrän jag cyklat någon mil väster om stan! Tågvagnar och lagerhangarer blockerade effektivt sikten. Nåja. När jag tog denna bild visste jag ju inget om allt detta. Och kanske var det lika bra det? Utan drömmen om Medelhavets azurblå vatten hade jag kanske aldrig orkat ta mig dit.





















De första solstrålarna träffar liguriens kullar. Jag hade inte hittat någon bra plats att sova på under natten, utan hade i stort sett bara cyklat på. Det är en underbar känsla att susa fram under stjärnorna, men det är egentligen mot bättre vetande eftersom man inte syns på vägen. :o





















Jag hamnade så småningom mitt i morgonrusningen, och det var nog den mest adrenalinfyllda cykling jag upplevt. Som trafikant i Genua påminns man om döden varannan minut, då anhöriga lagt ut blommor i princip vid varje gathörn, tunnel eller bergsvägg där en olycka skett. Vid en tunnel hade en sprucken motorcykelhjälm placerats bland blommorna, som ett makabert minnesmärke. Man skulle lätt kunna förledas att tro att detta skulle ha en avkylande effekt på italienarnas hetsiga sätt i trafiken, men det var ingenting som jag märkte något av i alla fall.





















Vissa tar ut svängarna lite extra. Här har vi en driftig ambulansförare som passar på att knäcka lite extra som flyttgubbe när tillfälle ges :D
































Jag bodde en natt på en oerhört sunkig camping två mil väster om Genua. Det charmigaste med campingplatsen var dessa vackra ödlor som kilade omkring överallt! :)










Arenzano.










Azurblått. *check*










Så fick jag då äntligen doppa mina fötter i Medelhavets ljumma vatten! :) Bra jobbat, Johan! Och bra jobbat, du som har orkat läsa ända hit! ;) Arrivederci!




Tillbaka till Den höga nord